Maharishis vinfunderingar

Rioja på allvar

2012-01-17T08:05:00.000+01:00

Till paellan härom kvällen ville jag gärna ha en äkta rioja gjord på seriöst vis. Ingen fånig fruktbomb i modern stil, utan en gran reserva av någon som bevarar traditionerna. Eftersom jag nyligen läst Alice Feirings bok med undertiteln "How I saved the World from Parkerization" så visste jag bot: La Rioja Alta, Gran Reserva, Cosecha 1998, gjord av familjen Lopez de Heredia i spindelvävsfyllda källare. Och den var helt underbar. Ingen fruktbomb, men livlig ändå i frukten, inte alls eköverlupen, finstämd och bestämd samtidigt, dilltoner bara långt i bakgrunden, vackert rubinröd, kort sagt, exakt vad jag hade letat efter för att ackompanjera arborioriset som kokat i lök, saffran, vitlök och som ovanpå pryddes av bitar av stekt färsk kyckling, ekologiska tomater och paprikor, musslor och burfångade räkor.

En behjärtansvärd historia

2012-01-11T12:08:00.002+01:00

Vanligtvis handlar den här bloggen om vin. Men detta är tillräckligt angeläget för att bryta det mönstret:

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

PS. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Polsk riesling

2011-12-28T08:37:00.001+01:00

Polen är ju inte känt som ett vinland, och det visade sig vid vårt besök i Krakow inte vara någon tillfällighet. Inte någon av de allra bästa krogarna hade släppt in något polskt i sina listor: vare sig Trzy rybki, Stary Hotels finkrog, där vi åt en niorätters avsmakningsmeny, Ancora eller Alrina.

Men restaurangen Miod Malina ("hallonhonung" ordagrant översatt) hade faktiskt en riesling som vi givetvis beställde. Kyparen förhöll sig skeptisk, var som de flesta polacker mest en ölman, men hävdade att turister som provat det röda polska på listan tyckt att det var ok.Hur smakade Adoria då? Inte så pjåkigt. Knappast någon tydlig rieslingkaraktär, men friskt och välgjort utan tydliga skavanker. Hade vid blindprovning förmodligen lutat åt oekad chardonnay i europeisk stil.

Berlin i november

2011-12-09T05:16:00.001+01:00

Checkade in å Berlin Hilton för konferens, läget visade sig vara bra mitt emot Gendarmenmarkt, där berlinarna på sedvanligt manér laddat upp en gedigen julmarknad. Men första dagen handlade i huvudsak om att säkra vinhandlingen som på sedvanligt sätt ägde rum på KaDeWe vid Wittenbergplatz. Döm om min förvåning, och tillfälligtvis förtvivlan, när tyska delen av vinavdelningen visade sig vara avspärrad för filminspelning. Nån reklamgrej med drömmande kvinna i bar såg det ut som. Jag fick liksom vandra runt filmteamet och försöka hugga flarror genom att lyfta dem över staketet och hoppas att jag nypt nånting bra. Detta resulterade i en mousserande riesling från Franken av bättre slag, ämnadför den europeiska mousserandekursen (icke-champagne), ity det är svårt att finna bra tyskt bubbel i Sverige. Vidare lyckades jag greppa nånting spännande från Sachsen, en Weissburgunder i tjugoeuroklassen. Sachsen är ju även detta inte så lätt att få tag i härhemma. Men jag kunde ju inte åka från Tyskland utan riesling, så eftersom det varFrankenhyllan jag nådde blev det även en bättre sådan, inte i bocksbeutel utan i sedvanlig fluteflaska.Till slut packade i alla fall teamet ihop sina grejor, och jag fick tillträde även tillMoselhyllan. Skönt.

Gili Islands and Bali tips, November 2011

2011-11-20T11:08:00.002+01:00

It may sound a little bit risky to go to Indonesia for a sunny holiday in late October/early November, arguably already rain period, but we took our chances. It is from many points of view the best time to leave sombre Scandinavia for a two-week break.

We went by Singapore Airlines, a reliable carrier, with a short stop in S-pore which is always great, Changi is a very enjoyable airport. Bought some wine (terribly expensive in Asia, but what can you do) and cosmetics there. Fishball soup Singaporean style gives the right taste from the start.
Our first stop was Jakarta, to meet with family. We really enjoyed this, and stayed at Aston Kuningan Suites, a great choice with perhaps the best bed I have ever slept in in a hotel. Except my father's wonderful food we tried Sushigroove, an exceptional, very affordable eatery inside the Grand mall. Sushi here in this "groovy" ("funky", my sister says), the sushi is more Californian style than Japan style. Designed sushi pieces, loud music, young waiters.
Another fun place was Pizza and Birre, a sort of a franchise in neo-brutal barn-like design inside another mall close to my sister's place. They specialize in funky pizza, such as the oxtail one we tested which is very recommendable. But stick to Bintang beer (license-brewed Heineken with a long Indonesia history and great taste), I tried the White Horse which was bland in comparison.
Our next stop, the island Gili Air, was a flight-taxi-speed boat ride away. We flew in to Lombok's new international airport, which is two hours away from the coast (the old on was only one hour). Count on a somewhat special, perhaps bumpy, taxi ride through Lombok's metropolitan Mataram and up along the coast, or risk going to Gili Islands by unreliable boats from Bali...

Gili Air is smaller and less explored than its neighbor Gili Trawangan. We found it the right place to be, with a lovely white beach at the Scallywags Beach Club, which became our base for the couple of days we stayed at the island. Scallywags has a small resort, the Mango Retreat, about 10 minutes walk from the beach. We stayed there and it was a good place, although I would recommend carrying a torch to find your way home in the evening when you have visited any of the restaurants along the beachside. Our favorite place to eat was undoubtedly the Chillout Bar, with its friendly owner running the barbeque, and local fish on gigantic skewers and seafood on display outside the entrance. Here, you get all you need in terms of fish, octopus, balibugs, whatever. Immensely tasty, nothing short of great at VERY good prices. If it wasn't for the wine which always is quite expensive, meaning close to home prices, you'd have trouble spending 15 Euros for an excellent meal.
A day-trip by 15 minute fast boat to Gili Trawangan, where we also set up base at the original Scallywags resort that had a nice pool area, gave us the opportunity to see what attracts so many youngsters these days from various parts of the world. Obviously, the lack of car traffic, which is actually becoming a nightmare in Jakarta as well as in Bali, is of course extremely refreshing. If you need to transport suitcases etc. you will have to rely on horse and carriage. Bicycles are another handy means of transport while you are at the Gili Islands.
Had a great hamburger lunch at the Ko-Ko-Mo, a somewhat upgrade spot. But the overall impression from Trawangan was that this is fast becoming a not as enjoyable place to be from my generation point of view. As the amount of backpackers indicate, they think otherwise. But I would go for Gili Air any time of day - quieter, better-looking, less crowded, nicer beaches.
Back to Bali, it's always a super place to be. This time we stayed in Jimbaran, the friendly beach and fishermen spot not too far from Bali's Airport. We were lucky enough to be able to stay at Karma Jimbaran, in an upgrade villa. We had a small pool for ourselves, and a bigger one down by the Karma Lounge in the same area.
Seminyak is perhaps the shopping centre of the island (if you avoid Kuta, which I think you should if you don't happen to be a teenage Australian surfer looking for friends). We went there to stock up with the necessary things and presents, go to Bintang supermarket, have lunch at wonderful Cafe Bali in Jalan Oberoi, look at bags, clothes, silver etc. Tried local wine producer Hatten's sparkling, Tunjung, which is still OK, in SIP wine bar, just across the street from Bintang supermarket.
In Ubud, the handicraft centre of Bali, we as always had lunch at Bebek Bengil, the Dirty Duck diner. The crispy duck was even better than I can remember it. Magnifique. In the evening, we went by car to Legian to revisit the TAKE sushi restaurant, always a fabulous experience. Bit more Japanese than Sushigroove in Jakarta, but somewhere in that genre.

The last days in Bali the sun was back. In Seminyak and Ubud we had our fair share of rain, but luckily it was the days when we had not planned to be on the beach or by the pool. We tried nearby Jimbaran Beach club and, of course, lunched by the sea at Cafe Menega, the currently best of the simple but always in demand fish restaurants at Jimbaran beach. We had it all, mussles, shrimps, fish, the works, together with sambal and rice for under 10 Euros pro person. Do NOT miss this when in Bali. To go here for lunch is not a bad option, less crowded than in the evenings.

We also experienced some really upgrade nightlife in Rock Bar, a magnificent cocktail lounge on top of the beachy cliffs by the Ayana Hotel (formerly Ritz/Carlton) in Jimbaran. And last but not least, a sensational beach and pool at the Karma Kandara resort in the very south of Bali. To lie in the infinity pool water there and stare at the horizon must be one of the most breathtaking things you can imagine.

Pinot Noir-lördag, ett race runt världen

2011-10-23T07:52:00.000+02:00

I listan nedan måste italienska Krafuss anses vara den stora skrällen, och avgick med omröstningssegern i första flighten, medan kursdeltagarna visade mindre uppskattning för tysk Spätburgunder i Beckers tappning, och än mindre för Leon Beyers alsacevariant. Men det är ju min egen erfarenhet och uppfattning att dessa kallodlade varianter kräver lite tillvänjning och inte har den "charm" som gärna vinner i blindprovning.

I flight 2, Nya Världen, var det en del röster som förordade Galpin Peak från Walker Bay, men därefter var loppet jämnare. Krafuss och Galpin Peak är viner där man dragit på i termer av koncentration, ek och skogsdoft, lite grann av bourgogne på steroider. Men båda är välgjorda, och man ska förmodligen upp en del i prisklass för att hitta äkta bourgogne som tydligt slår dessa kraftpaket. Monsieur Jadot räckte inte riktigt till för detta denna gång, även om Pommard Grands Epenots på inget sätt var ett dåligt vin, balanserat, drickfärdigt och allmänt trevligt.

Druvbetyg, oktober 2011
Rosman Jahja
Pinot Noir

FLIGHT 1
1. Becker Spätburgunder 2008, Pfalz, Tyskland, 13 %
Nr 90359     139:-
2. Leon Beyer Pinot Noir 2007, Alsace, Frankrike, 13,5%
Nr 73679     169:-
3. Krafuss 2005, Alois Lageder, Alto Adige, Italien, 13,5%
Nr 75316     285:-
4. Pommard Grands Epenots 2007, Louis Jadot, Bourgogne, Frankrike, 13,5%
299:-
FLIGHT 2
5. Delinea 300 Pinot Noir 2009, Willamette Valley, Oregon, USA, 14%
Nr 90392     99:-
6. Montes Alpha Pinot Noir 2008, Casablanca, Chile, 14%
Nr 90293     169:-
7. Gloria Ferrer Pinot Noir 2005, Carneros, Kalifornien, USA, 13,5%
Nr 74419     209:-
8. Clos de Ste Anne Naboth’s Vineyard Pinot Noir 2008, Gisborne, Nya Zeeland, 13,5%
Nr 90345     249:-
9. Galpin Peak Pinot Noir 2007, Bouchard Finlayson, Walker Bay, Sydafrika, 13%
Nr 82933     299:-

Skaldjursrulle, passar till allt mousserande!

2011-10-17T18:42:00.003+02:00

Detta recept är utprovat av mig vid Munskänkarnas mousserandekurs i Malmö:

Skaldjursrulle (8 portioner)
Deg:
1,5 dl vatten
1 dl kaffegrädde
50 g smör
1,5 dl vetemjöl
3 ägg

Fyllning:
250 g skalade räkor (ca 500 g oskalade)
1 burk musslor i vatten (200 g, bara Abbas duger)
3 dl vispgrädde
3 msk riven pepparrot
salt
1 dl finhackad dill

1. Sätt ugnen på 200 grader. Koka upp grädde, vatten och smör. Tillsätt mjölet under kraftig vispning och rör tills smeten släpper kastrullens botten. Låt svalna. Tillsätt äggen ett och ett och rör om väl mellan varje ägg.
2. Bred ut smeten i en långpanna (30x40 cm) klädd med bakplåtspapper. Låt grädda i ca 20 minuter. Stjälp upp på bakplåtspapper och låt kallna.
3. Låt musslorna rinna av, och räkorna om de är burkade. Skala annars räkorna. Skär skaldjuren i mindre bitar.
4. Vispa grädden ganska hårt. Rör ner pepparrot och dill, smaka av med salt (eller örtsalt).
5. Bred ut gräddblandningen över botten, lägg ut skaldjuren ovan på. Rulla ihop till en rulltårta och låt den vila i kylskåp ett par timmar.
6. Lägg upp rullen på en vacker skärbräda eller uppskivad på ett serveringsfat.

Organic, biodynamic or natural wines?

2011-09-24T08:04:00.005+02:00

This is version of a small wine introduction for tonight. I will present two wines, one white and one red:

Dear friends, I have been asked to select our wines tonight. First of all, you may or may not know that organic or ecological wines is a little bit of a jungle. In reality, there are no completely organic wines. The ones labeled that way are mostly made of organically grown grapes. This means of course that no artificial fertilizers or pesticides have been used, just as in organic agriculture in general. But in the winery, there is no real consensus as to what organic winemaking should entail. The perhaps biggest difficulty lies in the decisions about how you should use sulphur. Sulphur is actually one of the big secrets in winemaking. Without it, most wine would turn quickly into vinegar. Which is a nice product, but more limited than wine with reegard to quantities you would want to consume. Anyway, the second category of organic wines are the biodynamically grown. This is even more difficult to define, as all biodynamic growers have their own definitions of what is required. Mostly, the use of artificial fertilizers and pesticides is forbidden, but other than that, the biodynamic grower is concerned about balance in the soil. There are endless tricks, some of them of quite spiritual kind, to make the soil perfect for the grapes. The spiritual content comes partly from the biodynamic guru, mr Steiner of Austria who wrote the antroposophic books that have inspired the biodynamic movement. You need to keep track of the moon, because according to these principles, the moon decides a lot about the right time to do things in the vineyard. The third and currently trendiest category of organic wines are the natural wines. Basically, the same ground rules apply, but you should also do as little as possible in the winery to affect the wine. Even limit your use of sulphur. But also avoid clearing and filtering the wine. There are no real rules here, but a lot of hype. Keep in mind that these wines are quite sensitive, as the lack of sulphur make the difficult to transport, they turn sour and easily become - vinegar. This should not keep you from trying them once in a while. Many sommeliers go bananas currently about these natural wines.uu

Today's wines are simply organic of the first category. The first wine is made of the king of grapes, riesling. And in no other country do you make better riesling than in Germany. This is not from Mosel or Rheingau, the home of riesling, but from Rheinhessen, a less famous but sometimes nice area for white wine. It has all the signs of a good riesling: crispiness, acidity, fruit and a certain minerality. Carl Reh is the name. The red wine comes from Italy. In Tuscany, the home of chianti, the main grape is sangiovese. This is a sangiovese, which literally means Jupiter's blood from the grower Farnese. It is not as rough as sangiovese sometimes is but instead softish, fruity, made in a popular style that I believe will firt the menu of today. Hope you will all enjoy these wines. Thank you.

Il Notaio, prestigeproducent i italienska Basilicata

2011-08-22T21:51:00.005+02:00

I den italienska stövelns hålfot, närmare bestämt i regionen Basilicata, finns producenten Cantine del Notaio, en av de absolut främsta i området. Notariens vinmakeri har fått en hel del internationell uppmärksamhet för sina viner, främst gjorda på Basilicatas huvuddruva, aglianico.

Cantine del Notaio gör en serie viner på denna druva vars namn sannolikt kommer av ordet helleniko, den "grekiska druvan" (Basilicata får räknas till det gamla Storgrekland vinmässigt, Magna Grecia):
L'Atto, instegsvinet, är gjort på unga stockar skördade i början av oktober. Sju dagars maceration, vinet kostar under hundralappen i svenska kronor.

Il Repertorio, ca 150 kr, med druvor skördade under senare delen av oktober. Tio dagars maceration.

La Firma är prestigevinet (270 SEK) och druvorna skördas i november, med cirka 20 dagars maceration i ståltankar. Lagringen sker i naturliga grottor av vulkanisk tuff.

Därutöver görs även Il Sigillo, ett amaroneliknande vin (300+ SEK)i så måtto att druvorna tas från en och samma vingård i slutet av november då de är övermogna och på så sätt torkar redan på rankan. Tolv månader barrique innan flasklagringen startar.

Skillnaden mellan vinerna beror således i huvudsak på två faktorer: tidpunkten för skörd och antal dagar för kallmacereringen. Alla vinerna lagras på franska ekfat, vilket il Notaio menar är det som gör dem eleganta, trots att aglianico är känd som en ganska tuff druva. Aglianicovinerna kallas ibland för söderns Barolo, vilket enligt vår guide på il Notaio beror på att de tidigare skeppades till Piemonte för inblandning i de norditalienska prestigevinerna som formellt och legalt görs endast av nebbiolo. Vare hur det vill med den saken, vi vet ju hur man i Toscana sannaolikt använt cabernet sauvignon i sin brunello, även om saken tystas ned.

Il Notaios barriquer används högst tre gånger, sedan säljs de vidare. När de är nya är det La Firma och Il Sigillo som får den kraftigare ekprägeln, medan L'Atto får tredjegångstunnorna.

Il Repertorio är ett försök att efterlikna traditionell aglianico med kortare macerering,medan La Firma och Il Sigillo är extraherade viner anpassade till moderna internationella smaker. L'Atto bör drickas ganska omedelbart, men har ända jämförelsevis mycket elegans i frukten. Vid vårt besök serveras det till en bondsk soppa med speltvete, svartögda bönor och lokala orecchiette.

Vingården gör även ett mousserande på aglianicodruvor, La Stipula, enligt klassisk metod - inte något man provar varje dag. Plus ett rosé, Il Rogito, och ett par vita viner, varav ett med moscato- och malvasiainblandning, samt ett dessertvin. Därtill ett par olika sorters grappa, lagrad och klassisk vit.

Vinkällarna i Rionero, som orten heter, är något av ett kännetecken för området. Den lättarbetade berggrunden med basaltinslag utgör en idealisk miljö för lagring. Il Notaios källare håller mellan 14 och 16 grader året runt utan några som helst tekniska hjälpmedel. Detta oavsett utetemperaturen som vid vårt besök i mitten av augusti låg runt 30 grader. Väggarna är täckta med vad man först tror är kristaller, men i själva verket handlar det om en speciell typ av klibbiga alger som används som ett slags signal för att källarmiljön är perfekt vad avser fuktnivå och temperatur.

Cantine del Notaio saknar fortfarande svensk distributör. Ingen som känner sig hågad att sätta Basilicata på den svnska vinkartan? D'Angelo finns visserligen redan i Sverige, men Il Notaio vore sannerligen värd representation i landet.

Bunkring av Bordeaux 2008

2011-08-03T15:22:00.003+02:00

Lyckades komma över ett par prov på Bordeaux 2008 i augustisläppet. Det blev två flaskor Chateau Poujeaux, resp. en flaska Chateau de Fieuzal och en Chateau Haut-Bages-Libéral. Hyfsat prisvärda i förhållande till kvalitetsrankingar jag tagit del av, och omtyckta producenter om man får tro bl.a. Andreas Larsson.

Dessutom en magnumflaska av La Spinettas Langhe Nebbiolo...hade en magnum Ca' di Pian av samma producent sen tidigare, så nu krävs en rejäl italiensk fest.

Så lämpligt att vi ska till Basilicata och Amalfikusten senare i augusti, då kanske vi kan proviantera för en kommande sådan.

Göj med Gaja

2011-07-06T07:55:00.008+02:00

Det var dags att öppna en flaska Sito Moresco 2006 som jag sparat ett par år. Vilket ställe är bättre för detta än Ven efter en solig dag av trädgårdsarbete och strandslappande? Vi grillade lammkotletter, till detta ugnsbakade potatisklyftor, en härlig sallad och hemgjort chili/vitlökssmör. Sito Moresco är ju produkt av Gajas marker i Langhe, Piemonte. Men till skillnad från hans standard, som ju är nebbiolobaserade barbaresco- och baroloviner så handlar detta om en blend. En slags variant på supertoskanarna, där cabernet sauvignon och merlot tillsatts nebbiolon. Internationalisering? Experiment för uppmjukning? Vet inte, men lite spännande är det. 2006:an borde ha hunnit öppna upp vi det här laget...

Doften är omisskännligt italiensk och innehåller tydliga fat och körsbärstoner. Smaken är kraftfull, körsbären och andra mörka bär tydliga även i munnen, koncentrationen bra och tanninerna fortfarande mycket accentuerade. Vi karafferar och snurrar vinet ordentligt. Detta är definitivt ett matvin, har börjat öppna upp men tål ytterligare ett par års lagring utan problem. En angenäm bekantskap som vi skulle ge sju till åtta på en tiogradig skala. Funkade fint till kotletterna! Blir kul att testa den andra flaskan om ett par år.

Amarone är jobbigt

2011-06-26T21:26:00.003+02:00

Jag har ju tidigare beskrivit hur svenska grabbar diggar amarone, någon påstod att det är för att om man kommer från whisky- och vodkahållet så tycker man helt enkelt att det mesta i vinväg är lite mesigt. Man vill ha rött vin med malle. Likaså säger många "jag dricker inte vitt vin". Håhåjaja. Men då får jag ju mer bättre Mosel för mig själv, klagar inte.

Anyway, de fåtaliga gånger jag ger mig på amarone så är det bara för mycket. Alkohol, tyngd och socker. Ont i huvet får man också. Öppnade en Amarone Classico till osten i går, och det har gjort mig mentalt tunggumpad hela dagen. Inte blir det bättre av att MFF torskar mot GAIS heller.

Nej, åk lite västerut till Piemonte och satsa på barolo eller Langhe nebbiolo i stället. Malvirá var en trevlig bekantskap. Finns i beställningssortimentet.

Och lyssna gärna på Joan Osbornes version av "What becomes of the broken hearted". Det gjorde jag just. Och nu är det Rasmus Seebach, en riktig Guilty Pleasure. Gi' slip nuu'... En vecka kvar till friheten!

Life at the top

2011-06-23T23:58:00.004+02:00

Förbättrade idag mitt golfhandicap från Urkass (=36) till Askass (=35,5). Det går framåt.

För övrigt är Schiffmann-Junk en utmärkt Moselrepresentant, att döma av Auslesen från 2005 som inmundigades ikväll.

Vinfilosofi på pränt

2011-06-04T07:25:00.003+02:00

Ibland undrar man varför man tycker som man tycker om vin, och så ibland dyker det upp någon som har tänkt ett steg längre. Jag har en fäbless för finlemmade europeiska viner som blivit allt tydligare. Och jag har ytterligt svårt för maffiga fruktcocktails med tydliga fat, vilka mycket ofta har sitt ursprung i nya världen. För att förenkla något: jag gillar norra Rhone, men är relativt likgiltig för södra, jag gillar Loires grönstickiga cabernet francer och Bourgognes underverk på den lilla skalan snarare än Kaliforniska supercaberneter, supertoskanare eller spanska boutiqueblandningar. Och på senare tid har jag uppskattat låg- eller ickesvavlade viner vare sig de är uttryck för biodynamiska, ekologiska eller allmänna naturvinsambitioner. Exempel på sådana är Josko Gravners ribolla, jäst i amfora, som jag nyligen provade på Griffins i Stockholm, Nicolas Jolys loireviner eller vinerna från Vin &Natur; testade härom dagen ett par av dessa på La Belle Epoque i Malmö.

Och nu har jag således hittat en "guru" på området, som lämge fört ett slags kamp mot Robert Parkers alltför stora inflytande i vinvärlden och bland annat därför skrivit en underhållande bok om vad hon själv uppskattar och inte uppskattar. Jag talar om Alice Feiring, vars alster "The battle for wine and love or how I saved the world from Parkerization" på alla sätt kan rekommenderas.

Alice gillar viner som uttrycker sig och menar att Parker i princip värdesätter koncentration, fatbehandling, fruktighet och syltighet. Faran är att jakten på parkerpoäng får lokala vintillverkare att jaga dessa poängfaktorer snarare än att försöka göra det vin som traditionen bjuder i området. Hon ger gott om exempel på vad hon menar: hennes intresse för vin väcktes av en traditionell barolo; sådana görs ju knappt längre, i Rioja har traditionellt gjorda viner, både röda och vita, ersatts av betydligt fruktigare varianter. Företeelser som mikrooxygenation, barriquer, industriell jäst, maskinskörd, överdriven kallmacerering menar Alice har anonymiserat vinerna i många områden runt om på jordklotet, men absolut mest i nya världen. Fullmatade shirazer från Australien är kanske symbolen för denna utveckling.

Även om min egen smak inte stämmer med Alices i varje dimension har hon hjälpt mig att förstå en utveckling som jag också tyckt varit negativ utan att riktigt kunna formulera varför. Och hon har definitivt gett mig tips om intressanta lokala producenter som gör viner med personlighten kvar. Så jag kommer absolut att fortsätta jaga spännade saker från Loire, norra Rhone, bourgogner och olika sorters mer naturligt vin även framöver. Och skippa parkerpoäng med orsakerna klara för mig.

Bryan Ferry bjöd på sig själv

2011-05-29T10:26:00.005+02:00

Vet inte vad det är med Konserthuset i Malmö som lokal för fina karriäröverblickar, men tydligen kan den få de potentiellt mest blaserade artister att överträffa sig själva. Bryan Ferry, för kvällen i diskret mör kostym och slips, alltid elegant, är inte den mest extroverte sångaren som hållit på i 40 år, och inte heller igår fick vi några mellansnack som beskriver vad han tycker och tänker nuförtiden, men det spelade inte så stor roll när han gav en så snygg provkarta över sin karriär rent musikaliskt. Precis som David Byrne i samma lokal förra året. Fler likheter med Byrnes konsert: inte någon återhållsam unplugged-sättning precis, utan 11 man på scenen en stor del av tiden. Eller män/kvinns om man ska vara petig.

Det drog igång med bra tempo från början via "I put a spell on you" och "Slave to love". Både rutin och ung entusiasm fanns på scenen samtidigt, manifesterat i den dubbla gitarristuppsättningen med Chris Spedding (som åldrad mafioso tagen ur Sopranos) och Ollie Thompson (20 årig släkting till Paul Th.? får kollas), liksom trummor/slagverk som hanterades av veteranen Andy Newmark tillsammans med Bryans likaledes ca 20-åriga son Tara.

Det var välavvägt att inte som jag kanske hade befarat ta alltför mycket från det senaste albumet Olympia, som visserligen är bra, men har man gått för att höra Bryan Ferry så finns det ju så mycket mer man vill få, och det fick vi: det är ju kanske som coverartist han är allra störst, och kvällen bjöd på Dylannedslag ("All along the Watchtower", till exempel), Neil Young ("Like a hurricane"), såväl som den obligatoriska avslutningen med magnifika "Let's Stick Together" som fick hela publiken på fötter och "Jealous Guy" som han faktiskt i ärlighetens namn gör bättre än Lennons original. Dessutom tryfferades alltihop för min egen del av "Bitter-Sweet" och "Love is the drug", två av Roxy Musics absolut bästa alster plus, som en eftergift åt alla nostalgiker som nånsin vaknat till Eldorado med Kjell Alinge,: "Avalon", en loungeklassiker.

Kul också med stolpiga "Sign O' the Times" från gamla "The Bride Stripped Bare", albumet som färgades av uppbrottet med Jerry Hall (Mick Jagger snodde ju henne), medan jag hade kunnat avvara dansmonotonin i "Boys & Girls" från albumet som är ett av hans mer lättglömda.

Jag står ut med att det inte kom särskilt mycket (om nåt?) från hans två första album "These Foolish Things" och "Another Time, Another Place". De är ju hypernostalgiska och funkar faktiskt fint där de är, i min skivspelare.

Köpte en Kate Moss-prydd T-shirt som minne. Bryan är väl den enda "rock"-artist som kommer undan med det, att ha en fotomodell som prydnad på trumskinn och t-shirtar. Men det är en linje han kört från början, och jag faller mycket lätt för den. Fem stjärnor.

Barcaaaaa!

2011-05-18T20:27:00.007+02:00

Ja, vi tog oss ner till Barca igen, trots att Spanair ville spela oss ett spratt och ställde in 8.00-planet vi var bokade på, så vi fick nöja oss med Cimber Sterling 11.15. Bussen in till Catalunya, incheckning på NH Duc de la Victoria som har ett finfint läge ett kvarter in i Barrio Gotico sett från Ramblan.

Vi begav oss direkt i riktning mot Born för att spana in våra stamställen. Själv letade jag randiga strumpor men fick tji, allt var bara sedvanligt diskret i färgerna. Men lite tapas blev det direkt, på baskiska kedjan Euskal Etxea. Till dem drack vi (som man ska på baskiska hak) torra friska vinet txakoli som serveras i dricksglas i små portioner.

Tog sedan ett glas vitt (ekad Verdejo för min del) utanför katedralen och passade på att bese den, vilket vi nog inte gjort tidigare. Väl värt!

Middagen var bokad på Biblioteca i Raval, en fin lokal som sannolikt syftar på Barcas boktryckartraditioner. Åt en långstekt lammlägg som hette duga, till detta skönfruktigt Prioratvin från Mas Igneus. En sympatisk sak med Spanien är att påslaget på flarrorna ofta är blygsamma 30-40 procent, vilket gör att man kan unna sig bättre viner som ändå kostar under 25 Euro, vilket för samma summa bara genererar rena skräpet här i Sverige.

Fredagen var shoppingdag, man måste bara se vad Desigual har att erbjuda. Har aldrig gått därifrån utan något, så även denna gång trots heligt löfte om motsatsen. En skjorta och en tunn jacka, till extrapris i alla fall. Och A. fyndade likaledes. Vi var även på Sephora, den gigantiska kosmetikaffären i El Triangle vid Placa Catalunya där jag investerade i en pincett med belysning. Oumbärligt? Kanske.

Fredag lunch var inbokad på stranden i Barceloneta. Agua på altanen är aldrig fel när solen skiner. Vi åt det grekerna kallar small fish, dvs. friterad slom om man kommer från Karlstad. Och friterade kronärtskockor, nyttigt och gott ;) Därefter en harrlig gryta med ris, bläckfisk, kronärtskockor och annat. Martin Codax albariño till, som alltid. Sedan dåsade vi i solen på stranden. A. badade men för en gångs skull var jag fegis. Hade dragit på mig en liten förkylning som jag försökte mota bort med ivrigt ätande av Echinaforce...

Otroligt nog orkade vi inte gå ut och äta middag på kvällen, utan slocknade på hotellet mer eller mindre. Cavan från Juvé & Camps hjälpte till lite grand.

Lördagen var vikt för en tur till Sitges. Det är en liten fin badort med gamla traditioner som ligger ca 40 minuter med tåg från Barca. Turen dit var också fin. Ta gärna tåget redan på stationen Passeig de Gracia, eftersom man då kommer på före resten av soldyrkarna som går på på station Sants.

Vi frågade om vägen till stranden på turistbyrån intill stationen i S. Det handlar om en pittoresk liten by, fortfarande en aning sömnig i maj. Men solen lyste från klarblå himmel, så vi valde att snabbt boka solsängar och parasoll hos mr Jimmy som hade sin del av stranden rätt nära den ursprungliga Chiringuito (=strandsylta) där vi sedan åt lunch. Knappast billigt, vi tog patatas bravas, friterad bläckfisk (inte ringar, småbläckfiskar...) och en grönsallad, samt några glas öl i värmen. Men kul och enkelt. En dag i Sitges är bara att rekommendera, skönt avslappnat och härliga stränder.

På kvällen var vi bokade på restaurant Montiel som ligger på en parallellgata till Carrer Montcada med Picassomuseet. Den är uppskriven på Tripadvisor, så förväntningarna var relativt uppskruvade. Tyvärr skulle de komma på skam. Vi valde avsmakningsmenyn som såg lovande ut, först appetizers med grön olivolja, bröd, korv etc. Sedan en rökt sardin som jag direkt reagerade på var alldeles för salt. Smaken var god, men...Samma intryck höll i sig i den kommande tonfisktartaren, den blandade svampen likaså. Anklevern mi-cuit var väl den enda förrätten som höll klassen. Stället bjöd på en bra cava benämnd Privat som entré, och vi drack en katalansk druva vid nämnd Trepat, ganska lik pinot noir, till förrätterna, en angenäm upplevelse. Producenten hette Andreu.

Men varmrätterna var också översaltade, både fisken och köttet, och led dessutom av alltför hög värme i tillagningen, vilket torkar ut fisken (ett vanligt medelhavsfel) och ger bränd smak åt köttet. Inte ens Fefiñanes albariño, the mother of these wines, eller Tomas Cusiné Vilosell som vi drack glasvis till dessa rätter kunde rädda tillställningen. Ostarna, efterrätten och petit fourerna som avslutade blev bara nesliga försök att komma tillbaka i matchen. Den var helt enkelt förlorad, trots ett glas bubbligt dessertvin som kompensation när vi kände oss tvingade att anmärka. Lita alltså inte på Tripadvisor, det är alldeles för mycket amerikaner där som inte riktigt har samma smaker som vi. Priserna på Montiel är väl inte avskräckande, avsmakningsmenyn betingar 50 Euro, men kvaliteten är inte tillräcklig.

Vi hade nästan hela söndagen på oss eftersom planet inte gick förrän 19.15. Vi gav oss tillbaka ner till stranden, vädret var fortfarande mycket bra, och jag lyckades få tillbaka min kamera som jag glömt på Agua vid fredagens lunch.

Lunchen blev en chansning, då vi letade efter Xiringuito Escriba, ägd av familjen E. med det berömda konditoriet vid Ramblan, snubblade vi istället över en osannolik samling restauranger i marinan vid Port Olimpic. Detta visade sig vara vart katalanerna själva gärna äter söndagslunch. Vi valde lite på måfå ut ett gigantiskt ställe, Moncho's, som ligger precis i hörnet av hamnen. Det var en riktig fullträff. Snabb servering av pimientos padron, de saltade små gröna pepparfrukterna som är en obligatorisk tapas. En enkel hummersallad med ägg därefter och som kronan på verket Gambas al Ajillo som var gudomliga. Enkelt men fantastiskt gott, en doft av krispig vitlök i olja och så ett stilla vin gjort på cavadruvorna, producerat av Juvé y Camps även detta. Moaaah! Efter detta var det faktiskt inte svårt att åka hem, solen och maten hade gjort sitt även denna gång. Hasta la vista!

(Vinet som även syns på bilden ovan, och som var gjort på cavadruvor heter Ermita d'Espiells: Considered a classic within the Denomination of Origin Penedés, produced with free-run juice from the grape harvest of vineyards growing the Macabeu, Xarel·lo and Parellada varieties.

Ideal to drink with any type of fish or seafood, also good with starters.

Matured in bottle for 9 months.)

Lysande återbesök hos Daniel Berlin i Skåne Tranås

2011-04-27T18:28:00.010+02:00

Eftersom vi gärna ville att våra ättelägg skulle få tillfälle att prova på maten hos Daniel Berlin i Skåne Tranås hade vi bokat in ett återbesök (se tidigare inlägg här) på skärtorsdagen. Som förra gången inkvarterade vi oss på vandrarhemmet först, vilket verkligen kan rekommenderas, särskilt med tanke på gångavståndet. Vi började på verandan utanför våra rum i den sköna påsksolen, inmundigandes den extremt prisvärda Rueda från Marqués de Riscal (74 pistoler, rena kapet): Väl framme hos Daniel (fd Brummers krog för den som känner bygden) inledde vi med en fin champagne som jag glömt namnet på. Aptitretare allra först var lite konstfullt arrangerade svålar, en rillette på gris med marinad och egenodlad citronmeliss överst. Underbart...Till förrätt en perfekt tillagad torskbit med en sagogrynsblandning därtill, vilket liknade stora romkorn (något som nog var tanken) plus en ört jag tror kallas åkarv. Som dryck något så ovanligt som ett naturvin gjort på chenin blanc från Spanien, gjord på stockar från Loire. Oxiderat enligt normen för naturvin, och en i mitt tycke spännande och kul upplevelse.

Till varmrätt en bit grissida, även den helt sagolikt långstekt, både mjäll och krispig samtidigt. En magnifik potatispuré och syltade varianter av sandlök och ramslök plus en strimma purjolöksaska överst. Dryck: en ung och fruktig Cabernet Franc från Saumur. Vi stack emellan med ett par lokala ostar, båda rödkittsvariant men något olika i karaktären. Till detta ett mycket tilltalande bröd av pain épices-typ, lite pepparkakestuk, plus äppelkompott. Maconvin som ackompanjemang. Supergott. Minst imponerande, men ändå mycket bra, var efterrätten med sina variationer på havtorn och ett moscato d'asti till.

Vi kommer alldeles säkert tillbaka hit! Dessutom ett väldigt trevligt mottagande och service av värdparet (DBs föräldrar), våra servitörer och Daniel själv som kommer ut och pratar mellan varven.

Halvtidsrapport från premiären

2011-04-03T17:28:00.002+02:00

2-1 i halvtid för MFF i allsvenska premiären mot Trelleborg som har det
tufft med att skapa hemmastämning på motståndarnas arena Swedbank Stadion.
Vångavallens gräs fick underkänt, vilket MFF-klacken tagit fasta på och
skanderar: "Ingen odlar gräs i Trelleborg". Målen har gjorts av Wilton
Figueiredo på inlägg av Ricardinho, och Daniel Larsson som på egen hand
vann bollen I kamp med TFFs målvakt Fritz Persson.

Korvarnas paradis...

2011-04-03T14:46:00.003+02:00

...i alla fall om man vill ha gott sällskap är Korvhuset i Malmö, som har 101 korvsorter i lager. Jag åt lunch där i går på väg in till stan, och det blev en andouille (fransk med vitlök och rödpeppar) kombinerad, inte helt ortodoxt kanske, med kumminkryddad surkål och hemgjort potatismos. Sötstark senap OCH dijonsenap till. Satan, vad det var gott! Eller gud, om man föredrar detta. (Korvhuset ligger in till vänster vid Rajala foto på Regementsgatan).

Dessutom har de oerhört trevlig personal vilket förhöjer korvnjutningen ytterligare, plus mycket dedicerade gäster.

Fantastisk chianti

2011-03-27T21:38:00.004+02:00

Setriolo Chianti Classico från Tryffelsvinet är sanslöst bra, bara så ni vet. Påminner om Fonterutoli, men med ännu modernare och välavvägt snitt. Ljus i färgen, skön frukt, inget av sangioveses opolerade tanniner. Elegant är bara förnamnet. Rekommenderas.

Riesling en masse!

2011-03-03T17:20:00.007+01:00

På egen hand, utan onödigt matackompanjemang, varför inte i gamla remmareglas, är rieslingen när den är bra fullständigt oslagbar. Läskande, syrlig, med sötma som balanserar, frukt och mineraler samtidigt.

Det kan vara så underbart ljuvligt. Och om man nu ansluter sig till den åsikten så är mars månad en som kan skapa extra mycket dregel i munnen. Systembolaget får in så oerhört mycket läcker riesling just i mars.

Låt oss börja med budgetvinerna. Eftersom jag gillar den där balanserande sötman (för att matcha syran) som Mosel och Rheingau gärna står för har jag mina favoriter. Dr Loosen är synnerligen pålitlig och står för kvalitet redan från instegsvinet Dr. L och givetvis uppåt i prisskalorna. Robert Weil och Georg Breuer från Rheingau är också bra, men jag tycker att instegsvinet från Breuer, Riesling Sauvage kan vara en smula ojämnt, medan Estate och Terra Montosa i mellanprisklassen är mycket bra men svåra att få tag på. Nonnenberg, Schlossberg och de andra lägesvinerna är givetvis fantastiska men väldigt dyra, så de kan inte räknas som lämpliga bersåviner om våren, utan kräver mer andakt.

Men nu finns även trevliga Loimerviner från Österrike tillgängliga för under hundralappen. Och i marssläppet kom det en hel drös fantastiska rieslingar: Dr Loosen förstås, men även geniet Fritz Haag liksom Reinhold Haart från Mosel, Zilliken och Willi Schaefer från samma distrikt, Schäfer-Fröhlich från Nahe (som ju har superproducenten Dönnhoff), Christmann från Pfalz och Frankenriesling från Würzburger Stein. Listan kan göras hur lång som helst. Bara plånboken sätter gränsen, prova gärna instegsvinerna för runt hundringen för att se om ni gillar stilen. De som absolut inte står ut med sötman kan ju försöka hitta egna favoriter från Alsace och annorstädes. Men jag gillar först och främst Mosel och Rheingau fast tager mig understundom en australiensare som ibland kan matcha kvaliteten för druvornas kung.

Man repar sig...

2011-02-13T09:35:00.006+01:00

...från det mesta. Efter trebetygsdebaclet var jag i torsdags på en mycket trevlig middag på Atmosfär i Malmö. Vi började med skumpa från Diebolt-Vallois, torr och fin, och fortsatte med denna till tre franska ostron som inledning.

Sedan vidtog pata negra-skinka snyggt fatpresenterad i lövtunna skivor ackompanjerad av modern rioja från Roda. Vi fortsatte med gåslever där klassikern sauternes ersattes av en Beerenauslese från Domäne Wachau i Österrike. Det gick alldeles utmärkt!

Fisk var en stenbitsbit serverad med skummig soppa och förlorat ägg. Till detta drack vi en albariño som var ofiltrerad, vilket gav den ett lite skumt utseende, men det var inget fel på den, även om den inte var kvällens höjdare.

Dovhjort med puylinser sedan, med en alldeles lysande Gigondas! Kanon! Sedan tre blandade ostar och två viner: mer rioja, och en port från Quinta do Crasto.

Sist en brylé med hallonsorbet och mer österrikisk BA. En helkväll alltså. Atmosfär på Fersens väg i Malmö är för övrigt renoverat inuti och konceptet med mellanstora rätter fungerar utmärkt.

Trebetygsprov i Stockholm

2011-02-06T17:03:00.006+01:00

Vilket fiasko! Här har man trott att man har förberett sig hyfsat väl med kurs och repetition av alla Munskänkarnas välkända nummer, framför allt från gamla världen förstås, det är ju tyvärr mina egna preferenser som styr det. Sen är provet de facto så förbaskat svårt så att jag, även om jag hade temporärt överpresterat (vilket jag i sig inte gjorde) ändå inte haft skuggan av en chans.

Första vinet i första vita druvflighten visade sig vara en torrontes. Parfymen kände jag, men eftersom druvan ändå inte riktigt finns på min referenskarta så var tonen satt, jag kunde inte komma närmare än att gissa på en bättre Gewürztraminer. Från där var det bara nedåt. Chardonnay var det enda jag lyckades med i första flighten. Viognier i platta Clay Stationutförandet var för anonym, och Grüner Veltliner är bara inte lätt, jag gissade på albariño. Skrapade ihop 4 pinnar.

Andra flighten var en mardröm. Den började med en portugis, en vinho verde som jag misstog för just Grüner Veltliner (i konsekvens med flight 1). Fortsatte med en grymt ekad Pessac-Léognan, en svår rökig pfalzriesling med anonym syra och sedan paradnumret, en äppelciderdoftande, boken sak som visade sig vara Vouvray Vieilles Vignes, helt okänt på referenskartan det också...Även här skrapade jag väl ihop 4 poäng, mest på årtal.

Över till det röda vinet: Druvflighten ("den lätta") började med en pinotage där jag missade sydafrikasunket och kammade noll. Sedan satte jag en tempranillo från Ribera, och hade halvrätt på en sangiovese. Fick även halvrätt för den avslutande mourvèdren. Åtta poäng i detta var väl en liten ljusning.

Men sen: Missade en portugis, vilket jag inte skäms för, och hamnade i rätt land men inte rätt region med beaujolais, halvkass men tillhör såna missar man gör. Sen var jag för smart för mig själv och bara halvgissade bordeaux, eftersom den liknade en Meerlust Rubicon jag nyligen testat, till sist hamnade jag i Priorato trots en avslutande anteckning som sa : "Det kan vara shiraz!!!" Vilket det givetvis var. Katastrofala fem poäng i flighten. Här hade jag nu tappat allt mod tyvärr.

Att det som vanligt gick lite bättre med det söta var föga trösterikt. Klarade Muscat de Beaumes de Venise, halvklarade sherry, och mixade till slut en Rutherglen med en Moscatel de Setubal. Typ 9,5 poäng i flighten.

Allt som allt cirkus 30 poäng och cirkus 23 under godkänt. Verkar inte vara särskilt troligt att man ska ta sig upp på nivån som krävs, eller? Just nu känns det som rätt omöjligt. Frågan är om detta verkligen är rätt nivå, på prov som dessutom bara ges vartannat år. Tveksamt. Jag hade betydligt färre poäng denna gång än för två år sedan när jag var en MYCKET mer oerfaren vinprovare som aldrig gått trebetygskursen, då hade jag 43,5...

Nytt år...

2011-01-01T07:41:00.005+01:00

Ja, då var det 2011. Vi hade en lugn nyårsafton efter vad som känns som ett hektiskt år, och satsade på skaldjur traditionellt: ostron och hummer från Limhamns Fiskrökeri. Franska ostron, hyfsat lättöppnade även om man aldrig får ha brått med den saken...Ruinart till, vi sparade en slurk till tolvslaget.

Hummerklorna åt vi naturella, och kroppen var Hummer Thermidor på klassiskt vis med köttet blandat med vin, senap och schalottenlök och gratinerad med schweizerost. Skön kombo, till detta finstämd alsaceriesling från Bott-Geyl.

Efterrätten gjorde jag ur minnet av en mästerlig sak från Malta, en charlotte, nämligen rulltårteinpackad hallonripplad glass under marängtäcke med hallonsås(mixade bär) till. Sött, friskt, fruset och bakat i samma tugga.

Trots att vi gjort roliga resor under 2010 (Barcelona, Berlin x 2 för min del, fin sommar på Ven, Singapore/Bali och en sväng till USA) så känns det som ett tufft och jobbigt år (med askmoln, terror, Haiti, oljekatastrofen bara som prov på prövningarna). Jobbet har krävt mycket och helhetskänslan är slitenhet.

Nyårslöftet är väl i princip uppfyllt eftersom det handlar om att dra ner, jag har sedan tidigare bestämt att avgå från mitt styrelseuppdrag i Malmömunskänkarna. Förhoppningsvis leder detta till mer tid för rock'n'roll och skrivande. Och att komma ut i friska luften...

Holländsk riesling

2010-12-25T07:23:00.003+01:00

Holland är väl inte det största vinlandet, men icke desto mindre snubblade jag över en holländsk riesling när jag senast passerade Schiphol. Apostelhoeve heter den, och vi öppnade den igår på julafton med min nya Screwpulljulkapp.

Mycket fin balans, torr, lätt mineralisk, inte dumt alls! Typiskt europeisk i stilen, och därmed nästan värd sina 19 Euro. Lite får man betala för själva exklusiviteten, tycker jag. Lite info på nederländska här: http://www.apostelhoeve.nl/Wijnen/Riesling/tabid/531/language/nl-NL/Default.aspx

Daniel Berlin i Skåne Tranås

2010-11-14T13:45:00.007+01:00

Efter tips från P-O hade jag fått en mycket fin födelsedagspresent av A. En riktig gåsamiddag på Daniel Berlins krog i Skåne Tranås (bilden). Var ligger det? En bit utanför Ystad åt Tomelilla till ungefär. Byn består av ett par gator, vandrarhemmet som vi checkade in på (mycket bra!) och krogen som ligger 192 steg exakt från vandrarhemmet. Och lite till: en plantskola, en chiliplantshop och en liten chokladfabrik till exempel, för den som söker andra nöjen på orten.

Fördrinken på rummet var en nyhet för mig, Murés Gentil från Alsace för behagliga priset 92 kronor, väldigt prisvärd, skön liten beska i avslutet.

Väl framkomna till krogen visade sig vår middagssal vara ett fint vitt litet rum med bubbliga Mooreinspirerade skulpturprydnader på väggarna. Vi satsade på vinpaket förstås. Amusen var en bit grissida med blomkålspuré, hyvlad blomkål och lökbuljong. Härligt, finstämt. Kavring med smör till, jajamän.

Förrätten var traditionell svartsoppa. Jag har alltid gillat detta trots omvärldens skepsis. Men jag tränade som liten eftersom min morfar alltid hämtade svartsoppa från Stadshotellets kök i Karlskoga vid den här tiden på året...

Soppan var mild, serverades med madeira som är en trotjänare i sammanhanget och matchar kryddningen. I mitten av fatet lågen bit gåsleverterrin med några hyvlade skivor gåsamage och hjärta on top. Låter brutalt, men det är så det ska vara...

Varmrättens gås var en rejäl bunt gåsabröst delikat lättstekt med krispigt skinn i änden, plus en savoykålsrulle med lår och andra bitar brunt kött i strimlor. Till detta kalorijägarens mardröm, nämligen confiterad potatis (kokt i flottet, betyder detta), samt ytterst varsamt behandlad brysselkål och en fin skysås, typ.

Till detta drack vi förstås pinotnoir-baserat vin, bourgogne är ju en fullständig klassiker till gås. I detta fall handlade det om en Côte Chalonnaise (utkanten av Bourgogne), ung med fina syror, producerad av Benoit Delorme, en nykomling för mig, mycket trevlig sådan. Lär dessutom vara biodynamiskt framställd...Ibland måste man bara dricka ung pinot noir, det är så piggt och spännande!

Härefter fick vi en välförtjänt stunds vila...

Efterrätten var sublim, en liten bakelse/paj med smulor och kolasmak, omgiven av äppelbitar i äppelskum, gjort av kolsyra och gelatin, berättade hr Berlin. Till detta en Loirekreation som jag inte smakat tidigare, blandning av söttvin, vittvin och druvjuice gissade vi, från Anjou i alla fall och med tydliga äppeltoner som rimmade fint med efterrätten.

Vi hade därmed gjort oss förtjänta av te/kaffe med en calva och en grappa som tog oss slutgiltigt runt kostcirkeln. Vi bokade omgående in en repris på långfredagen nästa år. Berlins krog stänger nämligen nu för att hämta andan, bygga om, och fortsätta sin satsning på lokala råvaror nästa år i april. Vi tillhör fansen!

Fadäs i repris, nä, banne mej…

2010-11-11T19:58:00.006+01:00

Min son Justus och jag var i London och ville gärna äta sista dagen på det som Jamie Oliver tycker är stans bästa fish and chips...visserligen låg det en bit bort, men det var lugnt med tiden tyckte jag. När vi så småningom hittat dit, vederbörligen ätit (de var goda!), och skulle ta t-banan tillbaka visade det sig att den närmaste stationen var tillfälligt stängd. Så det var bara att vanka vidare till nästa station, vilket tog ca tjugo minuter som inte riktigt var inkalkylerade. När vi var tillbaka på hotellet i Chelsea hade marginalerna krympt betänkligt. Vi sprang med våra rullväskor till närmaste Underground, men vi fick vänta även på denna.
Vi skulle till Liverpool Street Station, den som har tåget som går till Stansted vilket alla luttrade Ryanairresenärer känner till.

Svetten ökade, och jag sa till Justus att med den hastighet T-banan går kommer aldrig att hinna till tåget i tid. I bakgrunden lurade den fadäs jag hade gjort gången innan när jag var i London med jobbet. Jag hade den gången kalkylerat helt galet när jag skulle ta mig från Amersham i väst till Stansted i öst, och missat incheckningen med mer än en kvart, vilket slutade med att jag fick sova på en obekväm bänk på Stansted och ta morgonplanet i stället.

Detta scenario, ännu plågsamt tydligt i minnet, ville jag till varje pris undvika att ånyo gå igenom, särskilt jobbigt var det att utsätta min lille son för detta upprepat dåliga omdöme mitt i allt…

”Vi hoppar av T-banan och tar en taxi, det går snabbare,” sa jag till honom. Sagt och gjort och vi kastade oss ut i gatan och fick tagt på en bil rätt så snabbt. Nu gällde det att trafiken inte var för häftig. Men det var en bra chaufför, han öste på, och vi kom fram till Liverpool Street Station cirka fem minuter innan ett lämpligt tåg skulle gå. Jag betalade och vi kastade oss ut ur taxin och sprang med våra väskor mot stationen.

Men, blixten slog ner i huvudet på mig, var hade jag min handväska med biljetter och pass med mera? Den hade jag ju hela tiden haft över axlarna. Det svindlade för ögonen. Jag hoppade upp och ner och skrek obehärskat ut ”NEJNEJ, NEJNEJ”. Justus såg skrämd ut. Jag hade glömt den i taxin i röran. Vi sprang tillbaka. Ingen taxi.

Jag pratade hetsigt med ett par bobbies. ”Har du nån aning om hur många taxi det finns i London?” sa de med föga medkänsla. ”Det enda du kan göra är att springa tillbaka till samma ställe där ni klev av. Kanske kommer han tillbaka.”

Modet var nu på nollpunkten. Vi hade i princip redan missat tåget och därmed planet. Hur skulle vi få tag på och boka hotellrum för en extra natt? Varför kalkylerar jag så dåligt? Är jag en så dålig människa, tillochmed kanske dålig pappa? Jag förbannade min oförmåga.

”Pappa,” sa Justus försiktigt och pekade. ”Han står där”. Taxichauffören. Mot alla odds hade han till slut vänt tillbaka och stod och viftade med väskan. Jag sprang i högsta fart fram till honom, ryckte väskan och hann klämma ur mig: ”You are a wonderful person”, sedan sprang Justus och jag de hundratal meterna fram till stationen igen. Det fanns ett tåg, som kanske kanske.

Hela vägen fram till Stansted, cirka trekvart, satt som vi på nålar, varje stationsuppehåll tog en evighet, och när tåget väl var framme satte vi sprinterrekord fram till incheckningen. Killen som stod där sa bara ”Det är hur lugnt som helst, mer än fem minuter kvar”.

Vi hann. Jag var ohyggligt lättad men inte särskilt lugn. Eventuellt var jag inte riktigt så dålig som människa och far i alla fall, men pulsen ökar och adrenalinet börjar vina i ådrorna varje gång jag tänker på den här incidenten.

The Spotted Pig, NYC

2010-11-08T10:55:00.007+01:00

Är man i fel tidszon får man i alla fall lite tid att blogga på morgonen innan staden vaknar. Just nu är klockan fem på morgonen New Yorktid, och jag liggsitter i en skön säng på Distrikt Hotel som är ett designhak på W. 40th Street, nära 8th Avenue.

Flyget hit gick utan problem, tack Delta för fungerande videoskärmar med skräpfilm och frågesport på resan. Jag tänkte spara 30 dollar nånting genom att åka Super Shuttle in till stan från JFK, vilket kostar ca 20 bucks i stället för 50+ med gul taxi. Men det kan jag inte rekommendera. Man fick sightseeing genom halva NYC eftersom alla som delade bil skulle till olika adresser och det tog nog en och en halv timme totalt. Tanten bredvid gick upp i atomer.

Med MFFs guld i huvudet var jag helt tvungen att hålla mitt Facebooklöfte och fira det med att äta på The Spotted Pig. Det visade sig ligga på W. 11 Street, alltså ca 30 gator ner på 8th Av. Men jag vet ju att fötterna räcker långt här, så det var bara att trava på.

Har aldrig varit i West Village, så det var en ny upplevelse för mig. Det slår mig hur mycket junk och sunkaffärer Manhattan fortfarande innehåller på vägen dit, och oinbjudande diners vimlar det också av denna promenad. Förvisso även kul ställen, etniska restauranger som kan vara ett alternativ om det inte funkar på TSP?

Det tog 25 minuter ca, så är jag framme. Utanpå ser TSP ut som en kvarterspub, och den känslan kvarstår när man kommer in. Mycket skön buzz och musik, fullspikat när klockan är strax efter åtta, mest folk i 25- till 30-årsåldern, övervägande hipsters, men en och annan beväpnad med reseguide av min egen typ däremellan. Jag får fin hjälp av mannen i dörren som är av den kalibern som man aldrig möter hemma, nämligen med järnkoll på gäster och sällskap som väntar på bord. Det ska gå ganska fort att få plats i baren, menar han, och det går mycket bra att äta där. Jag litar fullständigt på honom.

Jag tar ett glas kaliforniskt vitt så länge, och känner in viben. I svensk tid är ju klockan snart tre på natten. Men det känns ändå helt OK att äta en bit och fira lite. Platsen uppstår mycket riktigt snart, och jag blir raskt betjänad av den mörkhåriga Nebraskatjejen i den lilla baren på nedre våningen. Beställer havsabborre med nötter, samt grönkål med bacon som sideorder. Till detta en Oregonriesling. Vinet har bra doft men för liten kropp med rieslingmått mätt. Fisken är mycket bra, och baconet är förmodligen det godaste jag ätit. Rieslingen är snabbt förbrukad, och jag tar in ett glas Pinot Noir, också detta från Willamette Valley. Detta glas serveras lite för varmt, de har valt att inte kyla pinot noiren alls vilket jag alltid gör hemma...men den passar bra med grönkålen.

Noterar det franska triangeldramat bredvid, där en gaykille flirtat med sin straighta kompis, men sedan tappar mark när väl dennes nyvunna flickvän anländer. Han drar sig sedesamt tillbaka en aning och betalar för deras dricka trots att han inledningsvis grymtat över 8 dollar för ett glas Speckled Hen.

Tar in en spännande Zinfandel, Three Valleys av prestigeproducenten Ridge. Detta vin har inte alls det överdrivna som Zin kan ha utan är ett fint instegsvin av priset att döma. Till detta två sorters ost: en mildare sak från Pennsylvania, väldigt god, och en mer vällagrad pecorinostyyle från Italien.

Härligt. Nu är jag mogen att lyfta efter snart ett dygn i vaket tillstånd. Tipsar både Nebraskatjejen och mannen i dörren ordentligt innan jag tar en gul cabbe tillbaka til hotellet. Tack MFF för denna fina upplevelse ;)))

Middag tillsammans

2010-11-07T07:47:00.003+01:00

Att laga middag är ju ett bra sätt att umgås med sina vuxna barn, i det här fallet min dotter Jasmin hemma på besök. Vi hade en lammstek, pilgrimsmusslor och löjrom hemma, så då borde vi väl kunna sno ihop nåt? Jasmins iphone sökte fram förrätt och efterrätt: svenska kocklandslagets pilgrimsmusslor med löjrom. Man steker dem hastigt och delar dem i hälften i puckar, en blandning av lök, pepparrot och grönt på detta, sen löjrom och pressad citron överst. Vi strödde gräslök över...

Till detta Willi Schaefers Moselriesling, en Graacher Spätlese.

Varmrätten blev en gryta av lammsteken i bitar, blandat med paprika i olika färger, lök, vitlök, selleri, morot, och så småningom även kikärter, linser och zucchini. Puttra i kalvbuljong med salt, peppar och rosmarin. Finpotatis och brysselkål till detta.

Vi drack ett fynd jag gjorde i Berlin till, Alain Graillots Crozes-Hermitage från 2001.

Så iphonefterrätten: Maränger och frukt (krusbär från Ven och björnbär från Motala). Vi vispade marängsmeten i tio minuter med elvisp, och blandade i citronsaft och skal. Gräddade i fyrtio minuter. En sås av lemoncurd och saffransglögg (eftersom vi inte hade limoncello), plus vaniljglass och bären i blandningen som totalt kan liknas vid en upgrade marängsviss....Vi serverade i limegröna margaritaglas med Moscato till. Var det gott? Jaaaaa.

Avdelningen spektakulära österrikare: Schellmann

2010-10-17T07:08:00.005+02:00

Fredagskvällen björd på en rätt spektakulär österrikare. Från Thermenregion hämtar Grand i Lund den neobrutalt designade cuvéen (etiketten, men kanske även blandningen?): Gumpoldtskirchen Cuvée Rotgipfler/Zierfandler 2007. Inte det allra vanligaste fredagsmysvinet kanske. Rotgipfler är en lokal druva som kommit alltmer i ropet, och i blandningen här (där kompisdruvan alltså ej är att förväxla med Zinfandel) blev resultatet som en finfin Chardonnay på ett ungefär.

Ja, du förstod rätt, det handlar alltså om ett vitt vin. Rotgipfler är en grön druva, men spetsarna på vinbladen är rödaktiga, därav namnet.

Schellmann är en välkänd producent i regionen som mest gör vitt vin. Sedan hr Schellmann avled 2005 har vinmakandet tagits över av Fred Loimer, en annan österrikisk vinprofil.

Allt detta ägde rum efter premiären på Boelspexet Coco Chanel i Lund, dit A. och jag var inbjudna.

Innan spexet hann vi med en snabb visit på Klostergatans Vin & Deli, vilket jag tycker är ett helt särklassigt häng- och matställe centralt i Lund. Träffade Pidde som jag känner sedan han var vinansvarig på den legendariska dagfjärilen Katalpa (i gränden där numera Italia huserar). Han rekommenderade att glas Bründlmayer Grüner Veltliner, vilket kanske låter traditionellt, men det var det inte. Ett mycket friskt och skönt vin med någon beska i avslutet. Detta är den tidiga varianten Leicht + Trocken, med en liten fizz i glaset, vilket firman kommenterar såhär:

This is always the lightest Grüner Veltliner of the vintage It is sourced from elevated and therefore slightly cooler terraces with light, stony soils. The formation of sugar in the grapes develops more slowly in this sites. We harvest the grapes at a time when the taste is already there, yet the natural sugar and potential alcohol content are still comparatively low.

The fermentation is cool, producing some effervescence in the wine which vanishes again in the course of maturation. Through careful handling, gentle racking, and early bottling enough of this gentle fizz remains to be noticed in the young wine. This procedure does not only preserve carbon dioxide but also other pleasantly youthful flavors reminiscent of yeast. It is a rather unusual method internationally, but very common in Austria where this kind of tangy, refreshing effervescence is valued in young wines.

Singapore och Bali september 2010

2010-09-24T05:42:00.008+02:00

September är en bra månad att vara i Asien, åtminstone i Singapore och på Bali. Vi flög med Thai (gamla skrotplan, video fanns knappt), mellanlandade i Bangkok fvb till Singapore.

Vi bodde på Pan-Pacific Orchard, i ena änden av det som är shopparens våta dröm och andras mardröm. Bland mallarna har tillkommit den kanske exklusivaste: Ion. I underjorden, som man ofta besöker på Orchard Street eftersom det är sättet att ta sig från ett varuhus till nästa, finns de mindre exklusiva märkena, på de övre våningarna de allra exklusivaste, förklarade Jessica som vi egentligen var där för att hälsa på och gratta eftersom hon gift sig med Patrik under sommaren.

Ion, ja, en arkitekts vision med bubbelspeglig fasad. Kanske blir Emporia som är på gång några kvarter härifrån i Malmö nåt liknande?

Jag hade satt mig före att äta singaporeanskt, vilket vi såg till att göra. Chili Crab är förmodligen världens slabbigaste rätt, men också en av de godaste, där man kokat in krabban i en tomatbaserad chilisås med ägg i smeten. Med skalet på förstås. Och så äter man små flottyrkokta bröd till. Hey, kräftskiva är en städad tillställning i jämförelse, fast vi fick förkläden som hjälpte till.

Var vi på Raffles? Givetvis. Drack vi Sling? Jojomän, men det är egentligen en ganska läskig medicindoftande drink. Tacka vet jag den gröna sololjedoftande (finns Hawaiian Tropic ännu?) kokosmarmeladen som vi köpte i hotellshoppen.

Provade även Singapore Flyer, staden/landets motsvarighet till London Eye, som bland annat gav en hissnande vy över F1-banan som kommer i bruk i september för stadsracet i S-pore. Och innan färden var vi på Fish Spa och lät stim av små svarta doctor fish i mängder tugga på våra ben och fötter. Otäckt först, men man vänjer sig...

I Chinatown köpte vi kinesiska stämplar med våra namn ingraverade och häftiga mobilskal; jag blev dessutom inlockad till en skräddare på Pagoda Street och hade plötsligt köpt två skjortor. De har sedermera ankommit i rekommenderat postpaket till Sverige och är för övrigt alldeles utmärkta, så Sir Master Tailor på denna gata och skräddaren Henry kan jag liksom Bill Clinton som satt på väggen bara rekommendera.

A. fyndade det sista exemplaret av Ipod Classic som staden kunde uppbringa...Bilden ovan visar tempel i kontrast mot höghus...

Men över till Bali dit vi tog oss med Air Asia utan mankemang. Vi bodde första natten på the Bali Dream Villa. Dessa lyxvillor med egen pool är det nya sättet att bo på här och annorstädes i Asien. Men det krävs ett lite tydligare management än denna villa hade, och läget var inte det bästa utan krävde taxi in till huvudstritan i Seminyak (vilket ligger norr om Kuta, och är det område där jag nu kan säga att jag brukar bo efter fyra balivisiter på fem år).

Vi åt första kvällen, och även senare, på Café Bali som ligger på shoppinggatan Oberoi, och som seglar upp som en riktig utmanare i kategorin bästa budget med superschysst miljö, lite kolonialt skärgårdsaktigt och med utmärkt betjäning. Menyn är blandad med både indonesiskt och annat, sallader med mera. Och oerhört prisvärd. Vinmässigt är hela landet förstås ett slags nerköp eftersom alla bättre viner är så fruktansvärt dyra. Men i gengäld innebär det att man hamnar på valet Hatten Rosé som är en utmärkt lokal produkt fortfarande. Dessutom har Hatten nu även lyckats producera ett mousserande vin som är mycket drickbart: Tunjung.

Gamla favorithaket Ultimo besöktes även denna gång, och var bra utan att vara lysande. Kanske valde vi fel italienska rätter? Drack Two Islands Shiraz, som är lokalt men lite fusk eftersom druvorna är importerade från Australien.

Även intilliggande Trattoria har bra italiensk mat, men är kanske inte superinspirerande ändå? Kolla även in Rumours, mer ungdomsmässigt fast med mycket bra priser på samma gata, Oberoi alltså. Verkar ha spottat upp sig igen. I änden av gatan ner mot stranden och Seminyak Square (där finns förresten en kul utemarknad för kläder där jag fyndade) finns nyanlagda "trärucklet" (liknar Nimis) The Junction, som har mer styling än äkta atmosfär. Verkar inte ha satt sig riktigt av det sparsamma antalet gäster att döma.

Stranden i Seminyak är fantastisk, med surf och kroppssurfing för oss vanliga dödliga. Vågorna är smaskens, försäljarna tröttsamma men OK om man inte intresserar sig för mycket. Vi hade två heldagar i solen som verkligen behövdes. Badade pool gjorde vi på vår hemvist större delan av tiden: Desamuda Village, en lite äldre anläggning av villor, visserligen med lägre standard men mycket bekväm ändå, aktivt management och väldigt bra läge längs Jalan Raya Seminyak, huvudgatan som leder från Kuta och norrut. Gångavstånd både till Oberoi och Gado-Gado, de båda andra viktiga gatorna som leder ner mot stranden.

Ku De Ta, klubben/restaurangen/baren vid havet i slutet av Oberoi känner i princip alla till som varit på Bali. Här finns det mycket vackra människor, locals och turister, soldyrkare, surfare, barn och äldre i en fantastisk blandning, allra helst vid solnedgången, då man från loungesofforna kan få en oförglömlig vy av havet.

Utan att ha ätit där måste jag bara slå ett slag för KdTs drinkar som även om de är dyra relativt sett (runt 100.000 rupiah = 80 spänn) är slående fantasifulla, det tar en evighet bara att bestämma sig, och välsmakande. Detta bara måste man unna sig. Och barkäket håller samma höga klass (vi åt samosas, sushirulle och andra vårrullar). Plus att servicen är super...

Än en gång besökte vi TAKE, sushirestaurangen i Legian där den glada personalen ropar Massé, Massé ut i lokalen varje gång när nya gäster anländer. Vi satt inte japanskt på det upphöjda golvet (skönt att slippa för stelbent svensk) utan i ett vanligt bås med mjuka kuddar. Denna gång tyckte jag faktiskt att den normala superfärska tonfisksushin överglänste otoron, den åtråvärda magmittbiten...

Sista kvällen käkade vi på SIP Wine bar, ett nytt ställe, rätt upgrade, alldeles vid supermarketen Bintang fast på andra sidan gatan. Här har en landsflyktig fransman fått för sig att servera goda franska rätter och utvalda viner. Frågan är om det kommer att funka? Priserna är ju hisnande för vinet med lokala mått mätt, så vi drack Tunjung (mousserande alltså) och till slut även ett vanligt glas Hugel Riesling för 150 spänn för att fira slut på semestern.

Efteråt slank vi in på Mannekepis, också längs huvudgatan Jalan Raya, där en lite mer prisvänlig landsflyktig belgare serverar belgiskt typ moules frites eller indonesiskt om man vill och levande rock/jazz/blues på kvällarna, så vi drack Bintangöl och diggade indonesiska covers av ett hyfsat lokalt gäng på scenen innan vi vandrade hemåt i natten.

Lunchhaket som gäller, även för middag om man vill, är ju Made's Warung (längs huvudgatan...) eftersom det är här man käkar indonesiskt. Nasi Campur, en minirijsttafel,är sällsynt prisvärd och ger en taste av allting lokalt som är gott. Det finns tilloch med en blandtallrik av detta och Gado-Gado, Indonesiens berömda grönsaks/ägg/tofusallad med jordnötssås. Bintang till förstås.

Och snyggaste skjortorna finns fortfarande på boutiquen Biasa...

Det är en härlig känsla att sitta vid hotelldatorn i gryningen, se den röda Balisolen stiga, och konstatera att MFF slagit HIF med 2-0. Bara det i sig var värt resan.

Mitt Malmö (back in the days)

2010-09-05T13:09:00.003+02:00

Idag blir det inget om mat eller miljö utan om Malmö. (Och lite om musik).

När jag var femton sådär åkte jag på språkresa till Brighton. Kompanjoner var karlskogakompisarna Hegge och Olli, och alla bodde vi i intilliggande Hove, som för övrigt är Leo Sayers hemstad.

På samma gränd som jag, Nutley Close, bodde malmökillarna Stefan och Dick. Vi drack öl, BacardiCola och letade Slazengertröjor tillsammans. På resan köpte jag odödliga alster som Camembert Electrique med Gong, Axe Victim med Bebop Deluxe och lite mer mainstream Crime of the Century med Supertramp som jag hade lyssnat in redan på hemmaplan på Krämaren i Örebro. Vi fick på nöten av grabbarna i Brighton City som inte gillade svenskarna som hängde på diskot Revolution nere vid beachen

Både Stefan och Dick höll på med musik. Stefan spelade i tunga bandet (läs om dem på länken) Great Ad, som hade gjort en singel ("Borne, Andy, Mountain", fråga mig inte vad detta betyder). Dick möte jag några år senare i Uppsala, när han var på turné som basist med Dan Tillberg och han satte mig på gästlistan.

Vi hälsade på nere i Malmö året efter språkresan. Som jag minns det repade Great Ad i en elstation eller liknande i trakten av Borgarskolan. Vad jag definitivt minns är hur vi gatecrashade ett snobbparty i Kronprinsen, och att jag köpte "The Snow Goose" av Camel på Rollis Records i närheten av Lilla Torg.

Men föga anade jag då att Malmö skulle bli min hemstad, att båda mina barn skulle gå på Borgarskolan, att min kompis Janne skulle köpa basisten Kladdes i Great Ad:s basförstärkare tjugo år senare, att jag själv som han skulle spela på en Rickenbacker eller att Stefan efter diverse svängar i olika band skulle bli en berömd dokumentärfilmare. But, what goes around comes around. När jag flyttade till Malmö 1984 fanns en enda uteservering, Dockhuset på Lilla Torg. Stan har liksom avancerat...2010 öppnar Citytunneln, och MFF leder allsvenskan.

Dotter Jasmins modeäventyr

2010-08-22T11:45:00.003+02:00

Min dotter Jasmin är i Stockholm och har kvalificerat sig till de fem sista deltagarna i en modeskrivartävling där första pris är att få bli moderedaktör. Det är givetvis en fantastisk prestation i denna den mest konkurrensutsatta av branscher...

Här är filmen om nuläget. Rösta gärna på Jasmin!

http://nyheter24.se/modette/tavling/447627-vem-ar-din-favorit

Sommarens höjdpunkter 2010

2010-08-19T19:58:00.002+02:00

Sommarens vita vin: MAN Vintner's Chenin Blanc
Sommarens bubbel: Albet y Noyas ekologiska cava
Sommarens rosé: Puychéric med Mulderbosch som runner-up
Sommarens röda: Côte-Rôtie Patrick Jasmin 2005 (ej för mängd men kvalitet)
Sommarens riesling (egen klass): Reichsgraf von Kesselstatt 2004
Sommarens skiva: Rasmus Seebach (så Köpenhamn)
Sommarens grillis: Dubbla lammkotletter från Citykött i Helsingborg
Sommarens fluga: WaBoBabollen
Sommarens present: Helkväll hos Daniel Berlin (för höstmörkret)
Sommarens skärgård: Räkor i solnedgång på Ljusterös klippor
Sommarens dessert: Krusbärskräm med fullkornsskorpkras
Sommarens plåga: Dumma duvan som måste sätta bo i vinrankan på Ven
Sommarens golfhål: Birdie på 18:e på Söderslätts GK
Sommarens läsning: Just Kids av Patti Smith
Sommarens seriebox: Mad Men (vad annars?)
Sommarens performancekonstnär: Sophie Calle på Louisiana
Sommarens fotograf: Annie Leibovitz på Fotografiska
Sommarens syskonbarn: Zoé Jahja, Jakarta
Sommarens prestation: Jasmins finalplats i Next in Fashiontävlingen, håller tummar!

Buskul med kulörta lyktor i Tiergarten, Berlin

2010-08-11T15:02:00.006+02:00

Från den kombinerade S- och U-Bahnstationen Tiergarten går man över den stora paradgatan mot halvsunkiga Hooters;) och vidare in i själva parken mot Zoo. Man följer sedan cykelvägen, och går uppför trapporna så kommer man till en bro över kanalen. På andra sidan bron ligger stället, en stor minifolkpark med kulörta lyktor och fotriktiga träbänkar. Man köper sin öl, sitt vin och sina pretzels i en skön liten kiosk. Stället heter "Schleusenkrug", typ Slusskrogen, och har en blandad publik med lite tonvikt på studenter och poeter in spe. Maten får man köpa i luckor vid ingången om man sitter ute, den ser rätt fancy ut till OK pris, men har inte testat den. Mycket nöje.

Hittade förresten en bra recension:

On a nice hot day, there is nothing quite like hanging out at a beergarden and just enjoying a beer and good company. There are plenty of beergardens to choose from, but I especially like the Schleusenkrug near the Zoo. It's a popular place, so it can get crowded, but you should still be able to find a spot at one of the many tables. Don't be afraid to sit near strangers. In fact, do and make conversation. The Schleusenkrug has such a nice family-like atmosphere. It's also really kid-friendly. Besides having a drink and some food, you can also play boules. They also have a set for kids and there is a large chalkboard as well as a boat for kids to play in.

The Schleusenkrug offers several beers on tap as well as in bottles, but also non-alcoholic drinks. A beer will cost you €3.50 and a Coke €2.50. Fair prices. You have to order your drinks and take them to the table yourself, so don't sit down and expect to be waited on.

The Schleusenkrug also offers several things to eat. They have your typical pretzel, but also sausages, steaks and more from the grill. They also have a few yummy dishes. German cuisine. Just perfect along with a nice Erdinger Weißbier. Again, fair prices.

Gamla gangsters håller än

2010-08-05T07:16:00.006+02:00

Leonard Cohen gav vid gårdagskvällens konsert ett kraftprov som ger mig ett visst hopp om en ljus ålderdom. Att vid denna modiga ålder (76?) ge en fyratimmarskonsert med fyra extranummer, hela låtkatalogen på plats i stadiga versioner, måste betraktas som en prestation.

Jag har visserligen inte följt honom sen 60-talet utom i retrospekt, men vilken snubbe...jag förlåter honom sentimentaliteten, alla brudar han förfört med hjälp av den djupa coola rösten (se mitt inlägg från 2007) och huset på Hydra. Även de tidiga som JANIS J (vilket skildras i "Chelsea Hotel", ni vet, förresten är The Rose med Bette Midler, filmen om J. en helt acceptabel och trovärdig skildring, såg den härom dagen.)

Han har egentligen hållt sitt sätt att skriva väldigt intakt, även genom det arrangemangsmässigt rätt förfärliga 80-talet. I'm Your Man-skivan från den tiden är ju typisk i alla avseenden, grymma låtbyggen av Leonard och vinande syntar...men låtarna håller än därför att de är bra i grunden...

...then we take Berlin!!!

Rudera Cabernet Sauvignon 2001

2010-05-25T20:19:00.003+02:00

Öppnade en julklapp från barnen som legat i skåpet några år...och det var riktigt trevligt. Hade någon sagt att detta var en bättre Bordeaux skulle jag accepterat det direkt. Klassisk stor doft med blyertstoner, rundade tanniner, fin botten i smaken. Så ska det se ut och smaka till grillad oxfilé med sötpotatisklyftor och salsa verde, en maffig röra gjord på sardeller, vitlök, schalotten, kapris, basilika, persilja & olivolja...

Bloggutmaningen från NE antagen: Var finns det vinkunskap?

2010-05-13T06:52:00.005+02:00

Min gamla arbetsplats NE (ne.se) vill att man ska lista kunskapsspridande böcker och tidskrifter, vilket är tämligen lätt på vinområdet:

1. Livets Goda. Trots att tidskriftens titel antyder epikureiska drömmar i skrift är detta inget annat än nördarnas högborg. Här är ingen kunskap på området för smal eller exklusiv, utan förutsätts intressant för läsekretsen. Vilket är sant. Det du inte visste om vin kan du lära dig här. En av motorerna i detta alster, Michel Jamais, hade jag nöjet att lyssna på i måndags vid Torresprovningen på Pontus by the Sea. Hans kunskap är inget annat än massiv och imponerande. En förebild.

2. The Oxford Companion to Wine. Jancis Robinson och kollegor har åstadkommit det definitiva vinuppslagsverket. Givetvis, precis som NE, är det alfabetiskt organiserat. Vad betyder "feinherb" på tyska vinflaskor? Bara att slå upp, javisstja, samma sak som halbtrocken...Men här är ju något intressant om druvan Fer, förresten, var det inte den jag drack i en Gaillac på Brogatan? jojomänsan, fast där i Gaillac kallas den ju Braucol...hmmmm.

3. Guía Peñin. "Den gröna bibeln" listar allt spanskt vin av intresse varje år. Även om jag egentligen aldrig har läst spanska är det givetvis oerhört tillfredsställande att tyda beskrivningarna. Exempel: Torres' Grans Muralles 2005: "94 points...Color cereza opaco, borde violáceo. Aroma ahumado, especias dulces, fruta al licor, mineral, hierbas de monte. Boca sabroso, espirituoso, estructurado, buena acidez." POESI.

(Och vill man träffa vinnördar ska man givetvis gå med i Munskänkarna...)

Riesling från Tyskland, Österrike och Alsace

2010-05-09T07:25:00.009+02:00

Vår är rieslingtime. Och förutom de flaskor jag kärleksfullt släpat hem från Berlin (11 st för att vara exakt, bussar har inga viktbestämmelser som flyget) så inträffar det sista geografiska avsnittet i vår marsch mot trebetyg i Munskänkarna:

Tyskland, Österrike och Alsace. Smaka på den.

Betänk vilka sköna utmaningar det ligger i att försöka skilja Mosel, Rheingau, Pfalz och Franken. När de dessutom kan vara blandade med Alsace, Wachau och Kremstal.

Man går bort sig direkt.

Gårdagens första flight, som jag i pedagogiskt övermod ville ha till att INTE vara en rieslinggenomgång, visade sig vara just det.

Men låt oss först gå tillbaka en dag:

Fredagen bjöd två sinsemellan ganska olika rieslingar. Först ett kärt återseende med Georg Breuers Estate 2008, vilken jag tidigare utnämnt till hans prisvärdaste (DKK 139 på den lilla öl och vinhandeln i Köpenhamn). 2008:an visade sig ha en aning mindre (än så länge) av den gnistrande mineraliteten jag uppskattar, mer frukt och lite grapefruktbeska i avslutet. Men god.

Sedan var det dags att stifta bekantskap med kultproducenten Van Volxem från Saar. 2007:an av hans Saar Riesling borde ju rimligen vara bra, ett år som omhuldas av de flesta Tysklandskännare.

Här är det ett bredare register som dominerar, inte Breuervinets syrligt slanka elegans, utan snarare mätarna i topp, chardonnay i rieslingförpackning om ni förstår en sådan liknelse. Varmare, mer av allt. Lite hiphop möter klassiskt.

Tillbaka till lördagen: Det jag gärna ville ha till silvaner inledningsvis, lite finlemmat, pepprigt och spritsigt, var inget annat än den ständigt återkommande Schloss Vollrads, Rheingau från 2005.

Tvåan som var den enda av de fem som jag först skrivit riesling på, för där var syran klar och tydlig, var Dr Loosens Bernkasteler Lay 2007, Mosel.

Trean med bara viss syra var från Pfalz: Deinhard Forster Ungeheuer 2008.

Fyran ville jag ha till Alsace, med sin tydliga mineralitet, och helt utjäst utan någon restsötma (även om jag inte fattade att det var riesling...) och det stämde: Gresser Kastelberg Riesling Grand Cru 2005.

Femman var helt enkelt för varm och mogen för att jag skulle förstå, och då var vi i Österrike: Knoll Unter Loiben Smaragd 2005, Wachau.

Sammantaget en intressant rieslingexposé, där åldern och bredden på några av vinerna fick mig på fel spår. Vi dricker ju bara vin från de senaste åren eftersom det är det som finns på Systemen. Men rieslingar är sålunda inte alltid syrligt slanka damer utan kan ibland visa helt andra sidor. Vilket skulle bevisas.

Parentes: Bästa ickefranska pinot noir jag druckit, synnerligen elegant och med fantastiska ekfat i doft och smak: Pinot Noir–Alsace 2007 Agathe Bursin €12,80.

Tack Martin för den upplevelsen! Vin gör en ödmjuk.

Bussiga Berlin

2010-04-26T22:14:00.010+02:00

(Cinemascopefrukosten ovan på bilden beskrivs nedan....)

Nej, vi ville inte åka till Berlin via Wien en hel dag senare som Mr Jet föreslog oss. Vi satsade på Swebus. Det var inte så illa faktiskt. Visserligen 8,5 timmes resa, men eftersom färjeresan Gedser till Rostock ändå blir ett schysst avbrott nånstans mitt i så är det ändå uthärdligt.

I portioner liksom. Ät gärna lite skön pommesfisk med remouläääde på färjan så känner man sig extra nyttig, det gjorde vi.

När man kommer fram till Berlin så är det hyfsat lätt att ta sig från ZentralOmniBushof ZOB till U-Bahn och i vårt fall åka till station Uhlandstrasse via ett byte. I korsningen Kurfürstendamm och Fasanenstrasse tronar Kempi, som har sköna uteserveringar men där frukosten kostar 25 Euro, så den skippar man med fördel även om den säkert är bra. Vi installerade oss och jag stack iväg snabbast möjligt till KaDeWe som hade ett fint vinsortiment på Gourmeternas 6. Etage. Så det blev lite blandat och gott, mest Riesling förstås därifrån (JJ Prüm, Bürklin-Wolf, van Volxem m fl). När vännerna anslutit begav vi oss på barutflykt, men inte längre än en bit nerför Fasanenstrasse. Där ligger nämligen Literaturhaus som var skönt beläget i en trädgård och där fick jag lite god Silvaner...

Middagen bestämde vi oss för att inta i en ganska oefterhärmlig restaurang på Mommsenstrasse som heter Marjellchen. Ägarinnan, en försvarlig matrona som till på köpet pratade svenska med oss, med fosterlandstoner som Lili Marleen ljudande i bakgrunden, ville gärna att vi skulle äta vildsvin, anka, lamm och Schweinhaxe (som det visade sig vara i stället för ena lammet...) Till detta försökte vi beställa Spätburgunder. Men vår nyvunna väninna sa att Dornfeldern var bättre, så då lydde vi prompt. Hela kvällen var en snygg uppvisning i vänligt godmodig preussisk disciplin, ackompanjerad av tysk schlager från 1930-kallt och med regionsflaggorna på väggen. Rekommenderas. Man fattar att man är i Tyskland, liksom.

På hemvägen slank det ner en Averna i en bokhandelsbar på samma gata.

Frukosten nästa dag intog vi på ytterligt trivsamma Savignyplatz. Dit måste man bara ta sig, för där är det synnerligen trivsamt. Vi hamnade på Die Zwölf Aposteln, en riktig lyckträff. Utan att veta hur det gick till hade vi beställt fyra frukostar av "Apostelvarianten", och vi fick:
Vanillequark (=efterrättsyogurt) med frukter, musli och nötter
Kokta ägg
Bröd
Smör
Gigantiskt fat med
Rökt skinka
Kokt skinka
Salami
Mortadella
Lax med Pepparrot
Frukter av alla slag
Brieost
Annan ost
Mozzarellabitar med körsbärstomater
Valnötter och jordnötter
Rucola
+ ett nytt fat med Bacon och örtmajonnäs

Vi kunde bara äta ihjäl oss och skratta lätt hysteriskt.

Sedan åkte vi till Alexanderplatz och letade efter Franz Biberkopf. Han var inte där men väl en intressant utställning om Berlin och Östtyskland före och efter murens fall, mycket om partiet, det sakta gryende upproret och vändpunkterna.

Vi gick sedan förbi Marienkirche i riktning mot Hackescher Markt. Vi ville till Hackescher Höfe, roliga innergårdar med konst, konfektions- och kulturaffärer och en del annat. Vi intog fika (faktiskt, trots frukosten) på Café Aedes mitt i. Solen bröt fram mellan husen.

Sedan strosade vi nerför Oranienburger Strasse några riktigt fina väskor från Toni Jost rikare, och några Euro fattigare. Köpte visst en Dornfelder nånstans också, fick smak på den efter matronans rekommendation. Å ett par shorts på H&M

Vi passerade synagogan och landade så småningom på Tacheles, boheminnergården med de för barn livsfarliga rostiga konstverken och sandgolv som inredning. Här fanns det många sköna kulturarbetare att titta på medan vi drack öl och njöt av solen, samt den obetalbara miniträdgården/droghålan som passande nog låg bakom ett staket på samma gård. Weissbier, mmm. En oas man inte får missa.

Vankade nerför Friedrichstrasse i riktning Unter den Linden. Nu började vi bli lite hungriga. Så när vi sett oss mätta på lustiga cyklister och hiphoppare viod Brandburger Tor slog vi oss ner strax bredvid för att inmundiga Vad tror ni?

Currywurst ohne Darm. Mit Pommes. Mitt eigenmachte Sauce. Und Curry.

Till detta drack jag stilenligt tyckte jag själv Berliner Weisse mit Himbeersaft. (SE BILDEN) De andra tyckte jag var konstig. Sen kollade vi Reichstag och hittade inte förintelsemonumentet.

Middag intog vi något senare på Lutter och Wegners filial på Schlüterstrasse 55. Där började vi med ställets egna sekt (god!) gjord av Riesling, och eftersom sparrissäsongen kommit igång åt tre av oss sparris med varierande tillbehör. Jag bröt mig med min brunstekta tyska kanin. Till detta Spätburgunder. Gytt. Sen hinkade vi konstiga drinkar på det intilliggande studenthaket Zeitlos, där vissa av oss kände oss mer tidlösa än andra. Värt att notera att även detta ställe hade sandgolv, vill inte vara städare därinne. Drack två Halloncaipirinha som var en av ställets bättre drinkar. Då förstår ni hur dålig gin fizzen var.

Nästa dag bar det av till apostlarna igen. Vi behärskade oss och jag beställde sportfrukost som inkluderade grönsaksstavar.

Sen gjorde vi Stilwerk (tysk inredning, rätt elegant men tråkigt) och KaDeWe på riktigt. Lite mer vin förstås. Vi tog S-Bahn ovan jord ända ut till Warschauer Strasse, där vi gick av för att bli ostalgiska på Intershop 2000, ett ganska så osannolikt tältliknande loppishak med bara östdeutschlandprylar. Köpte en schysst badge och ett vinglas, nån annan en svensk översättning av kommunistiska manifestet.

Vi vandrade i riktning mot Eastside Gallery, en bit av den gamla muren som står kvar dekorerad av diverse moderna artister, men eftersom vi hunnit bli hungriga så satte vi oss nära Spree och fick lite olika varianter på Flammkuchen till våra öl. Nu hade några av oss fått nog med riktig kultur för dagen och tog tåget hem för att i Berlins äldsta galleria Europa-Center åse Schalke 04 spöa skiten ur lokala storhetrerna Hertha. Till öl förstås. Andra såg Förintelsemonumentet.

Kvällen tillbringade vi på Ku'damm på fisk- och skaldjursrestaurangen Austeria, där vi började med ostron från Mont St Michel resp. Fins des Claires. En saltinbakad firre av format (Dornbarsch? Barndorsch?) därefter till finfin riesling. Vi avslutade på Literaturhaus igen, lite Frankensekt slank ner.

Sista halvdagen tillbringade vi först i solen på Savignyplatz igen, sedan en stund i Tiergarten. Solen sken men S-tåget stod stilla så vi fick skynda oss att vandra hem till Kempi innan bussiga Swebus körde oss till Sverige igen.

Nästa gång får jag inte missa tre saker: Potsdamer Platz, Newtonmuseum och Köstritzer Schwarzbier. Och Förintelsemonumentet.

The Pinot Race

2010-04-07T21:03:00.004+02:00

Det är givetvis inte lätt att göra pinot noir i klass med Bourgognes bästa, men det ska inte hindra en från att försöka...

I dagens läge, vilka är då de stotra utmanarna till de kanske ädlaste och egensinnigaste vinerna som överhuvud taget görs? Låt oss börja i Europa...I tyska Ahr finns det mycket höga ambitioner att åstadkomma något spännande med druvan som i Tyskland vanligtvis kallas Spätburgunder. Senast på Systembolaget har Ahr representerats av en mycket framstående producent: Meyer-Näkel.

Jag har provat både Blauschiefer Pinot Noir 2007 (266:-) och Blauschiefer Spätburgunder 2008 (199:-), och jag tycker att båda är helt fantastiskt goda. Friska, smårökiga, fin struktur och ett suveränt hantverk.

I Nya Zeeland är Central Otago på Sydön det måhända främsta "pajnot nojr"-distriktet. Felton Road är ju en berömd producent med uppdrivna priser, men det är sannerligen värt att konstatera att Livets Goda i sitt senaste nummer testar Felton Roads pinot mot en uppstickare som jag själv haft tillfälle att prova det senaste året vid ett antal tillfällen: The Wooing Trees "Beetlejuice" som kostat 199 spänn. Låt er inte luras av den till synes poppiga etiketten. Beetlejuice är högklassig NZ-pinot, lite varmare i tonerna ärn Bourgogen och Ahrviner givetvis, men alls inte överdriven utan ändå i klassisk framtoning.

En trevlig PN från Australien är Rochford Latitude Macedon Ranges Pinot Noir 2008 (nr 95928)till det facila priset 115:-. För detta fås från Bourgogne inte mycket att hurra för. Som någon uttryckte det nyligen: "det finns inga fyndviner från Bourgogne", utan där får man vackert betala för kvalitet. Men i Australien gives budgetpinot som ger en fin upplevelse om än inte högklassig.

Ett område jag inte fått kläm på ordentligt är Oregon i USA. Där har man sedan länge sysslat med att försöka göra konkurrenskraftig PN, och klimatet/kylan ska man ha. Prova gärna Kings Ridge Oregon Pinot Noir 2007 (nr 16502) för 149 spänn. Intressant, men inte i klass med de tidigare nämnda...

PS. Tog fram en Chateau Cantemerle från utmärkta årgången 2000 till lammsteken i måndags. Det är för jäkligt att man ska behöva vänta tio år eller mer på att strama viner från Bordeaux ska uppvisa lite charm. Men visst är det värt det ibland.

För få pianosolon i dagens rock och pop....

2010-03-26T13:05:00.002+01:00

Missa inte detta helt klassiska exempel i en supersnygg video från vid pass 1967 när jag var 8 eller så...

Go Moodies!

http://www.youtube.com/watch?v=qLgdcGEqgcw&feature=related

Su-su-sugen på Fender

2010-03-22T19:04:00.003+01:00

Ha-djävulen har bitit tag i mig, och jag tycker plötsligt att jag borde ha en Fender som komplement till Rickenbackern.

Så det är Blocket etc.

Materialist, javisst! Men i själva verket är det ju bara en investering, som man har glädje av under tiden...

Vit ska den va, tycker jag.

Spanien är ett land där man dansar tango

2010-03-17T07:37:00.007+01:00

...men oxå dricker en hel del bra vin. Nedanstående lista är en resumé från gårdagskvällens crash course i spanska viner med tonvikt vid en del rådande trender. En vetgirig grupp Munskänkar gjorde tummen upp för Finca Sandoval, medan Baron de Ley delade lägret ordentligt, ända från "unket" till "mycket gott". Och just denna flaska Vilosell kunde nog inte klassas som "bersåvin". Flaskvariation?

Halvblind provning Spanien, 16 mars 2010
Vita viner:
Catalunya: Raïmat Abadia Blanc des Blancs 2008 (Albariño/Chardonnay/Sauvignon Blanc) 69:-
Från Katalonien kommer denna intressanta blandning där den traditionellt galiciska druvan i ropet, albariño, blandats med chardonnay och sauvignon blanc till en frisk, ungdomlig mix. Producenten Raïmat, ägd av cavajätten Codorniú med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnay-dominerade Blanc de Blancs-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn. Parentes: Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Guia Peñin-poäng: 89

Rueda: Viña Morejona 2008 (Verdejo) 88:-Den lite svårhanterade druvan verdejo har sedan man hittat metoder att behandla den (såsom nattlig skörd och skydd av livsmedelsgas under hanteringen för att undvika oxidation) blivit Ruedas kännetecken. Marqués de Riscal var förmodligen först med att göra detta friska aromatiska, och i just detta fall friskt fruktiga, vin som kan innehålla även druvan viura som finns framför allt i vit rioja.

Valdeorras: Guitiàn Godello 2006 (Godello) 199:-
Godello är en druva vi ser väldigt lite av här. Den odlas i Valdeorras i nordvästra Spanien, och de som gjort den berömd är just A Tapada, som gör tre olika varianter av Guitiàn: en ofatad hundrakronors, en ”sur lie” för hundrafemtio ca, och till sist denna variant, den fatade för ca 200. Den sistnämnda är den enda Systemet tagit in, vilket jag kan tycka är lite synd då de andra är väl så bra…Guia Peñin-poäng: 91

Röda viner:

Costers del Segre: Vilosell 2006 119:-
Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder. Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva.

Rioja traditionell: Marqués de Murrieta Finca Ygay Reserva 2003 129:-Marqués de Murrieta tillhör urgardet som på 1860-talet började framställa vin i Rioja enligt bordeauxmetoder, med lagring på 225-liters ekfat ,”barriquer”, vilket av de flesta i området ansågs vara ett för dyrt och omständligt sätt att hantera vinet. Men framgångarna för denne markis och även de Riscal som nog var allra först bevisade att de hade fel. Ygay framställs enligt denna metod, och Reserva anger att vinet lagrats i åtminstone tre år, varav minst ett på ekfat. Druvor: 88% tempranillo, 8% garnacha tinta och 4% mazuelo. Enligt Systemet: Balanserad, utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av dill, torkade fikon, plommon, muskot och mörk choklad.

Rioja modern: Baron de Ley Club Privado Reserva 2004 (Tempranillo) 103:-
En motreaktion i modernare tid mot den traditionella överlånga ekfatslagringen (som har effekten att frukt och friskhet tenderar att blekna bort över tid) är den ”nya” riojastilen, där Baron de Ley är en av de värdigaste företrädarna. Här är eken tydlig, men samtidigt ska frukten vara tydlig och med yngre framtoning, men ändå fortfarande RIOJA. Enligt Systemet: Kryddig, aningen utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, plommon, tobak, dill och choklad.

Manchuela: Finca Sandoval (Syrah/Monastrell/Bobal) 2007 263:-Finca Sandoval är ett spännande vin, och Victor de la Serna som utvecklat den är en parallell till Pet Shop Boys inom musiken, dvs. journalisten som bytte sida och istället för att recensera ägnar sig åt att producera. Flera års sökande efter en vingård med rätt terroir slutade i den relativt okända regionen och nya appellationen Manchuela beläget mellan La Mancha och Utiel Requena i mellersta Spanien.
Här hittade Victor allt han letade efter och dessutom till rimlig kostnad. Druvsammansättningen är 79% Syrah, 19% Monastrell (Mourvèdre), 9% Bobal.

Priorato: Finca el Puig 2003 189:-
Ett annat område som låtit tala om sig på sistone är DOC Priorato i Katalonien, vars röda viner rönt internationella framgångar. Vingårdarna ligger på terrasser längs branta sluttningar, på höjder upp till 700 meter över havet, där huvudsakligen garnacha och cariñena odlas, med vissa inslag av syrah och cabernet sauvignon. Vinerna är koncentrerat fruktiga och strama, och kräver ofta lång buteljlagring innan de kommer till sin rätt. En föregångare bland pionjärerna i Priorato är Alvaro Palacios. Druvor: 45% garnacha, 23% cariñena, 20% cabernet sauvignon, 10% merlot och 2% syrah. Enligt Systemet: Stor, aningen utvecklad doft med rostad fatkaraktär, inslag av körsbär, romrussin, choklad, muskot, kaffe och läder.

Jumilla: Vedré 2007 (Monastrell/Syrah/Tempranillo) 99:-
Jumilla ligger längre söderut i Spanien och var ett område som tidigare mest gjorde enklare bulkviner. Efter det att området mycket sent (på 1980-talet) drabbats av vinlusen, gjordes ett allvarligt försök att höja kvaliteten, inriktat i huvudsak på områdets röda druva framför andra, monastrell, som kallas mourvèdre i Frankrike. Resultatet är lyckat, och den kände amerikanske kritikern Robert Parker som gillar kraftfulla viner har gett flera av jumillavinerna 90 poäng eller mer. Vedré innehåller förutom monastrell även syrah och tempranillo. Enligt Systemet: Nyanserat, kryddigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, viol, choklad, tobak och lakritsrot.

Semillonhelg

2010-03-03T18:17:00.003+01:00

I helgen plockade jag fram min gamla Peter Lehmann Semillon från 2002. Ljuvlig sak, hade legat till sig mycket bra. Mineralisk, fortfarande bra bred frukt (chardonnayliknande), med viss syra. Helt enkelt en mogen vin(n)are. Och då blev man förstås sugen på att vid besöket på sushin Hai prova samma vin i senare modell (2007-08 skulle jag tro). Gott det också, lite friskare och inte samma snygga mineral och bredd kanske, men nåt ska väl lagringen ge...

Så då var det väl läge att ta fram Tim Adams från 2006 på söndagen...aaah...mest lik den senare Lehmannen förstås. Och bäst av allt, i marssläppet på vissa bolag kan man nu lagra upp Tim Adams igen...Köpte två igår, gottis!

Några slående iakttagelser

2010-02-23T19:26:00.003+01:00

- Man får inte glömma hur svårt det är att ta medalj i ett OS. Det kan verka lätt när man ser Charlotte Kalla, men många OS har passerat under vår gemensamma frustration och depression pga medaljbrist. Respekt, Charlotte.
- Spanske trendvinmakaren Tomas Cusinés Geol, storebror till Vilosell, är lika briljant om än något stramare och elegantare. Missa inte denna godbit. Finns på välsorterade Systembolag.
- Det vi i Sverige kallar medarbetarsamtal heter ju på engelska performance review. Eftersom vi svenskar har svårt med auktoritet vill vi ju inte kalla detta fenomen för prestationsutvärdering, hu, utan det är ju något helt annat. Vilket får till följd att den stackars engelske översättaren väljer att översätta med "employee dialog".
- Peter Gabriel är den enda artist jag numera köper ohörd. "Scratch my back" är som vanligt lysande, gillar ofta coverplattor (B. Ferrys - inte Björn, märk väl, "These Foolish Things" tillhör fortfarande min All time top 5.) Godbitarna är "Philadelphia" (Neil Young!), "Listening Wind" (Talking Heads) och "My Body is a Cage", biten av Arcade Fire. Vem snodde förresten mitt ex av deras första platta?
- Läs "My favourite wife" av Tony Parsons om du vill ha en aktuell bild av Shanghai. Hur håller man sig såpass uppdaterad om andrahustrur och etisk leverantörsrevision? Studiebesök?
- Kul att Trelleborg begåvats med en såpass passabel indier som Masala House, nu finns det ett tredje alternativ till sushin Godai och Thai:en.
- Igår fick jag för första gången besked om pengar tillbaks av en bank för att de gjort fel och snott pengar av mig utan min vetskap. Annars är man ju som liten medborgare nästan alltid blåst. Leve etik och CR! 2000 rikare!
- Det snöar för mycket. Och för ofta.
- Riesling är gott i alla lägen, vilket inte är någon sanning beträffande vin i allmänhet.
- Bra att webbförsäljning äntligen blivit verklighet på gulgröna monopolet.
- Vinbaren R på Gammel Mönt i Köbenhavn var nästan folktom vid 5 på fredagen. Danskarna verkar drabbade.

Maltas bästa vin nu avgjort

2010-02-06T15:56:00.005+01:00

Minns du att jag köpte med mig tre olika personers förslag till vad som skulle vara Maltas bästa vin? Om inte, läs här.

Nåväl, utmanarna var (se bilden)

Cheval Franc 2008, en blandning av Cabernet Franc och Syrah av Marsovin.
Marnisi 2006, en ren Cabernet Sauvignon, också från Marsovin.
Nexus 2006, en Merlotbaserad historia från Meridiana.

Alla tre kostar någonstans mellan femton och tjugo euro. Och igår blindtestades de av mig och A.

1:an var till färgen lätt genomskinligt röd...ett syrahtecken? Doften var kraftfullt stallig med någon gräsighet. Smaken var spretig och utan några tydliga tanniner. Ett något disharmoniskt vin, långt ifrån elegant.

2:an var tyngre i färgen och hade en tydligt mer balanserad något plommonaktig doft. Smaken var fruktig och behaglig, stack inte ut särskilt mycket, men ett väldigt mycket bättre vin än 1:an.

3:an var ett vin med ungefär samma färg och utseende som 2:an. Men doften var mycket mer elegant, lite Bordeauxstuk. Här fanns också tanniner att hämta i den tilltalande smaken som bekräftade misstankarna, här borde det vara frågan om Cabernet Sauvignon.

Efter en stunds dividerande var vi helt överens. 1:an måste vara cabernet franc/syrahblandningen, med den märkliga färgen, doften och även smaken.
2: an måste vara merloten med sin fruktighet. Särskilt eftersom 3:an stack ut som en ganska tydlig cabbe.

Vi hämtade den gömda lappen med facit. Tre ganska enkla slutledningar tyckte vi....

Summa: 3 fel

1:an kvalificerade sig som den märkligaste Cabernet Sauvignon vi smakat. Färgen skvallrade inte alls. Stalligheten var FÖR överdriven, och tanninerna fanns inte. Lite grönt visst, men glest och spretigt och mycket fjärran från Bordeaux. Kvällens sämsta vin: Marnisi!!!!

2:an visade sig vara Cheval Franc. Fruktigheten var alltså cabbe franc kryddat med syrah, inte merlot. Kvällens näst bäst vin: Cheval Franc således!

3:an var merloten. Det tydliga bordeauxstuket hade inget med cabbe att göra alls. Men här var druvbehandlingen och råmaterialet mycket mer i klass med bättre fastlandsviner i Italien eller Frankrike. And the winner of the title Maltas bästa vin är: NEXUS!!!!! (fanfar)

Vilosell nu provat. Passar världens dyraste nötter.

2010-01-04T20:23:00.005+01:00

Om man någonsin skulle komma på tanken att kalla ett rött vin för ett bersåvin så är detta en god kandidat: Vilosell av spanska stjärnskottet Tomás Cusiné i Costers del Segre är lite av husvin på La Vinya del Señor, den fina vinbaren i Born i Barcelona. Det var där jag först såg den Paul Smithmönsterlika etiketten som ser så lockande ut med sina tvärränder.

Någon dag senare skyltades det med samma etikett i Vila Viniteca, min husvinaffär i Barcelona, så jag var tvungen att slå till. När vi sista dagen i Barca avlyssnade personalen där de stod och småkonspirerade bakom disken på La Vinya förstod vi att Vila Viniteca är en viktig leverantör till baren. Allt hänger ihop.

Hur smakar då Vilosell? Druvblandningen är tempranillo 62%, merlot 13%, cabernet sauvignon 14%, syrah 5%, garnacha 3%, cariñena 3%. En RIKTIGT elaborerad cuvée med andra ord, smeksam, charmig, fruktig, varm, vissa tanniner men inte så sträva. Som gjort för att sippas i en bar med några fina oliver, eller världens dyraste blandade nötter som vi fick på La Vinya: 7 Euro för en minimal brasiliansk burk macadamia, para, cashew mm. Men visst var de goda!

(Hr Cusiné gör även vinet Geol som lär finnas i ett par ex i Malmö...)

Mitt korta shot som rockvideomakare

2009-12-26T17:31:00.002+01:00

Kul...gjorde en sökning på YouTube och hittade en synd från yngre dar, en rockvideo, "Small Town Blues" med Kalle B som har ett förflutet i Rotpuls m fl Lundaband. Är själv skyldig till manus och redigering...långt och poetiskt, kultigt men inte SÅ dåligt som man ibland minns sina bedrifter från förr- Mycket nöje...Kolla saxofonisten...http://www.youtube.com/watch?v=HarPTpmWJWk

Julkul i Barca

2009-12-25T19:51:00.008+01:00

FLÖG ner med Norwegian, funkade bra: Hotellet hette Hesperia Metropol och låg väldigt nära skulpturen Barcelonas ansikte vid gamla hamnen. Känns helt ok att inte bo vid Catalunya vilket vi gjort alla andra gånger.

De första dagarna med blandat väder, mest regn, ägnades åt shopping och ätande. Saluhallen förstås, se film nedan för julladdade Barcelonabor).

La Vinya del Senor, vid torget bredvid Santa Maria del Mar, kyrkan i Born, är en mycket bra vinbar där vi fick Guitians godello Sobre Lias (Sur Lie), vilket med sparsam fatbehandling bara ger lite tyngd åt vinet från Valdeorras som lever högt på sin fräscha frukt. Kärt återbesök därefter på El Xampanyet, cavabaren som har så goda ansjovistapas. Hade ingen plats för ytterligare mat denna kväll.

Styrde kosan nästa dag till Fnac, bokhandeln i El Triangle på Place Catalunya. Ville köpa Guia Peñin, som är den oomtvistat bästa handledningen till spanska viner och utkommer varje år, vilket jag gjorde för 27 Euro.

El Corte Inglés vid samma torg har en ganska välsorterad vinavdelning, så jag köpte några gamla favoriter: El Vincúlo av Alejandro Fernandez från La Mancha, Palacio de Fefiñanes standardalbariño (inte heller detta vin bör fatas enligt min mening, spanjorer tycker ofta annorlunda men de är ju uppfödda under vanföreställningen att tungt med fat betyder automatisk kvalitet), riojan Remelluri som scorar högt i Guian. Senare påfyllt med Pétalos de Bierzo av Descendentes de senor Palacios, AN2 från Mallorca, Vilosell av det nya stjärnskottet Tomas Cusiné, och standardGuitiangodellon eftersom Sobre Lias verkar slutsåld. Allt detta införskaffat i superaffären Vila Viniteca på c/Agullers dit varje vinvän på besök i Barcelona bör bege sig.

Värt att tillägga är att Taller de Tapas på Argenteria i Born håller stilen som tapasställe av rang. Pimentos de padron, bläckfisk och blandningen av spenat, kikärter och sidfläsk smakade lika bra som vanligt med Martin Codax albariño därtill. Fast Lonja de Tapas vid carrer Montcada ett kavrter därifrån visade sig sidta dagen vara i princip lika bra, med en lågprisad albariño kallad Cresciendo (12 Euro!) på listan.

Bästa vädret rådde på juldagen, då vi satt och njöt av solen och en öl uppe på slottet på Montjuïc (bilden), "som vanligt" höll jag på att säga. Tack Elisabeth för tipset om Tragaluz, som bjöd på en excellent juldagslunch ackompanjerad av Enrique Mendozas sköna pinot noir: jag åt kingcrabcannelloni med avocadofodral, fantastisk oxfilé och kanelglass på french toast...tacka tusan för att man behövde en Fernet på coola klubben CDLC nere vid playan nära Porto Olimpico sen.

Goa grejer

2009-12-11T17:36:00.004+01:00

Jag var i Stockholm denna vecka, vilket ledde till en del vinsampling. Senaste veckorna har mest handlat om att bunkra inför en Spanien/Portugalprovning i morgon lördag, men man snubblar ju över annat trevligt. I Stockholm blev det en Langhe Nebbiolo från La Spinetta. Och en champagne till nyår: Palmer Millésime Brut 2002.

Vid middagen på kvällen i Stockholm, som ägde rum på Sjöfartshuset bredvid Reisen, hade krögaren den goda smaken att rakt igenom bjuda Terras Gauda, en mycket mycket passabel albariño som funkade till arrangemanget med kyckling lika väl som den grillade fisken.

För kvällen känns det som att pinot noir skulle kunna passa. Kanske Beetlejuice, nyazeelänningen från förra släppet? Ett riktigt fynd nyligen var även Jaffelins Mercurey, under 150 får väl fortfarande räknas som budget från de burgundiska trakterna?

En annan tänkbar möjlighet för kvällen är Clotilde Davennes Chablis Premier Cru Vaugiraut. Skönt att livet är fullt av möjligheter.

Roussanne på postorder

2009-11-12T20:02:00.004+01:00

Har ju kapitalt missat att berätta om årets fynd på Rhônefestivalen i Avedöre. Det var lika trevligt som vanligt, A. och jag fick med oss ett par fina Côte-Rôtier hem, men den kvarvarande behållningen var kanske allra mest en annan.

Som vanligt koncentrerade jag mig på norra Rhône. Lite vanvördigt menar jag att ska man ut i Châteauneuf-de-Papeträsket på denna festival så måste man kunna simma bra. Min kapacitet är väl sådär maximum 30 viner på en dag, och då föredrar jag faktiskt att hålla mig i norr.

Det kanske är en mognadsfråga.

Det bästa röda jag provade var således den ovannämnda Côte-Rôtien (återkommer med namn vid tillfälle), men på den vita sidan blev jag förhäxad av något annat.

Roussanne.

Elegansen var bara förnamnet. Detta var - hör och häpna - ett Vin de Pays (des coteaux des Baronnies). Producenten är en dansk gentleman som håller till i Condorcet: "Domaine le Serré de Condorcet - Roussanne 2004" var den produkt som jag fick habegär till.

Men Niels, som gentlemannen heter, har ingen representation i Skandinavien so far. Detta var en av anledningarna till hans närvaro på festivalen, att söka en agent.

"Går det inte att köpa detta via nätet?", bönföll jag. Han tänkte efter. "Jo, via http://www.vins-etonnants.com/", fick jag reda på till slut.

Vilken tur. Nu har jag inhandlat sex flarror, dyrt (ca 20 Euro styck) men värt det. Och de kommer klassade som olivolja, eftersom fransmännen tror att det fortfarande är olagligt att sälja till Sverige, och OOOOJJJ så gott det är. Mineraler, elegance, frukt, så ska vin de pays smaka.

Riesling is king

2009-11-12T19:31:00.003+01:00

Nu har jag en sån där übertydlig rieslingperiod igen. Det är som att smaklökarna instinktivt säger nej till den fatade chardonnayens ekiga beska, den blockerar svalget och ger olustrysningar, alltmedan rieslingens krispiga syra smeker gommen, frukten stiger upp i näsan och leker runt med sötman som nästan alltid är närvarande, och leendet stiger uppåt i ansiktet, från läpparna och uppåt. Har man inte något bra budgetaktigt hemma såsom Rabl Riesling, österrikaren från senaste släppet, eller Dr L, nämligen doktor Loosens fullfjädrade instegsvariant, så tvingas man ut i skåpet för att gräva fram Fritz Haags mästerverk från 2007, inhandlat på Münchens flygplats, eller en stillsam Dönnhoff från Nahe, i detta fall en Schlossböckelheimer Felsenberg Spätlese 2005.

Det GÅR INTE att kolka chardonnay när man inte känner för det. Aaaaah, riesling!

PS. Vid gårdagens afterwork med Palmer champagne, 2 ostron, Moules frites med riesling (aaah!) satt det särdeles fint (vi var på Le Rasoir, det alldeles utmärkta bistrostället nära Malmös Central) med avslutningen, en Cuvée Volupté, en vällusting från Coteaux de Layon, med en friskhet långt ifrån sauternens insmickrande fruktsötma, därtill klassig mineralitet och gul russineftersmak med bara antydan till ädelröta. Kan bara rekommenderas, ett glas för 110 kr måste anses vara närmast ett fynd, och du, du behöver absolut ingen dessert, detta är alla desserter koncentrerade i ett glas....

Ny dator igång

2009-10-26T21:39:00.002+01:00

Har skaffat laptop. Och äntligen funkar allt, med extra skärm och extra tangentbord och extra hårddisk. Så nu har jag 1,5 TB att tillgå. Grimt.

Tre år, 1972-74, som betydde en del (dvs. det mesta för populärmusiken...)

2009-10-11T13:12:00.008+02:00

Det är ju så att man präglas av den musik som gäller när man växer upp, eller hur? Det är väl så att åren mellan typ 12 och 15 är de som grundlägger ens musikaliska preferenser, nicht wahr?

Eller också finns en alternativ (och kanske lite roligare) sanning: det har aldrig, niemals, jamais, gjorts så bra musik som mellan 1972 och 1975. Varken förr eller senare! Massor av artister peakade redan här, oerhört tidigt i sin karriär.

Här är bevisföringen, och betänk att alla citat är tagna direkt ur huvet (så somliga är sannolikt helt kokkobello):

1972 kom Ziggy Stardust med David Bowie. Den som har övergångarna mellan låtarna på denna platta tungt planterade i ryggraden kan inte gå ordentligt men ler oavbrutet. Wham bam thank you mam. Lyssna på covern av titellåten med Walking Posterboys (mitt band).

1972 kom Close to the edge med Yes. Vi som gillar långa låtar har här hittat det ultimata formatet inklusive fågelsång och flageoletter. Close to the edge, round by the river. Det blir min själ inte bättre nånstans. Fast det finns ju andra genrer såsom livehårdrock:

1972 kom Made in Japan av Deep Purple. Den bluesbaserade hårdrocken kulminerade redan här, även om Zeppelin visserligen forsatte hålla fanan högt. Men enligt min mening kan inte tung rock bli bättre än med Jon Lord och Ian Gillan i högform. Sweet Child in Time. You'll see the line. I'm a-highway-star.

1972 kom Berlin med Lou Reed. Arty farty-romantisk rock blir inte mer högdramatisk och skönt storvulen än så här. Vilka rockare umgicks med Andy Warhol? De som förstod att rock kunde vara konst. Skrovla med i Men of good fortune/never cause empires to fall. While men of poor beginnings/never do anything at all. Poetry, pure poetry, mina vänner.

1972 kom Genesis live. Alla som ville höra The Knife, och vi var många, fick höra den igen. Och Peter Gabriel säger i introduktionen "That...was an unacompanied bass pedal sound off from Michael Rutherford...This is The Knife." Magic. Just denna kniv som förekommer redan på LP:n Trespass har jag sedan återanvänt som ett bokomslag till eposet "Liket i balansräknigen". Snacka om klassiskt.

1972 kom även Pictures at an Exhibition av Emerson, Lake and Palmer. Jammen jag vet att de var überpretentiösa. Jammen jag vet att de inte gjorde nån annan helgjuten platta. Men detta är rena drogen. Ingångsplatta till all klassisk musik över huvud taget. Segla på Greg Lakes röst. I carry the dust/of a journey/that cannot be shaken away. (Och lyssna på Nutrocker innan Robban Wells massakrerade den. Det behövs faktiskt en halvtimma klassiskt och högstämt innan den blir riktigt kul. Men då!)

1973 kom For your Pleasure såväl som Stranded med Roxy Music. Snyggaste omslagsdamerna nånsin, oomtvistat. Bryan Ferry at his early peak. Rock'n'roll som i Editions of you. Eller: Here as I sit at the Senti Café/thinking of you/I remember/all those moments/lost in wonder/that we'll never/find again. A song for Europe, Romance. Cocktails. Tillochmed groupiesarna tyckte att Bryan var en gentleman.

1973 kom Over-Nite Sensation med Frank Zappa. Hur galet bra kan det bli? Jo, som i Dinah-Moe Humm: I don't know where she was coming from/but I just met a lady called Dinah-Moe Humm...och lite senare, när han slagit vad med henne om att han minsann skulle kunna få henne att komma: I hoked and I poked til my wrist got numb/and applied rotation on her sugarplum. Skruvat får liksom en helt ny innebörd här, som dessutom är musikaliskt helt crazy cool.

1973 kom Band on the run med Wings. Om någon hade trott att Pålle gjort sitt så visade han här alla framfötter som finns. Jet, I can always remember their funny faces.

1973 släppte Elton John Goodbye Yellow Brick Road. Hur bräcker man titellåtens rader So, Goodbye Yellow Brick Road/where the dogs of society howl/you can't plant me in your penthouse/I'm going back to my plough/Back to the howlin' old owl in the woods/huntin' and hauntin' back toad...Jo, med en radda nästan lika bra låtar som till slut blir ett dubbelalbum. Det blev helt enkelt inte mycket kvar till karlns fortsatta karriär.

1973 kom Selling England by the Pound med Genesis. Gabriel inleder: Can you tell me where my country lies?/said the unifaun to his true love's eyes. Och sen rycker det loss. Senare blev bandet bara en blek kopia av sig självt. Ja, faktiskt även Lamb lies down.

1974 kom Kimono my house med Sparks. Snacka om genialiskt. Det dunkar på i djurparken från inledningsspåret och framåt: She-time, is you and me-time/the mammals are your favorite type and though you want her tonight/Heartbeat, increasing heartbeat/You hear the thunder of stampeding rhinos/elephants and tacky tigers.

This town ain't big enough for the both of us. Här borde det göras covers. Om det går.

1974 kom Queen II. Freddie Mercury innan han blev lat utan fortfarande jagade pojkar i smyg med oemotståndlig rock. Trollen samlas i den våldsamma Ogre Battle, eller i singeln Seven Seas of Rhye. Hear me all you peers and prrivy counsellors/I stand before you naked to the eyes/I will destroy any man who dares abuse my trust. Bring before me what is mine!

1974 kom Autobahn med Kraftwerk. Tyskland, mina vänner, består för oss av motorväg vilket dessa galningar så tydligt beskrev: Wir fahr'n fahr'n fahr'n auf der Autobahn/Brum brum brum. Monoton minimalism with a purpose, därför ständigt citerat, kopierat, samplat men aldrig överträffat i sin genre. Undra på att Florian Schneider gick över till racercykling.

Nuff said.

Mums på Malta

2009-10-10T07:46:00.009+02:00

Om du är hungrig på Malta finns naturligtvis gott om goda alternativ. Kaningryta? En specialitet...

Men en ö mitt i Medelhavet måste ju först och främst ha riktigt goda skaldjur och fisk. En lämplig hållplats för detta är nöjes- och restaurangkvarteren i St Julians, som ligger alldeles intill Sliema som ligger alldeles intill Valletta, huvudstaden. Så nu vet du. Vid gamla hamnen i St Julians ligger en rad goda restauranger, det vet jag eftersom jag ett tag på 90-talet besökte Malta ganska flitigt.

Jag provade denna gång på rekommendation La Dolce Vita, (www.ladolcevita.com.mt) ett ställe där man (se bilden ovan och videon nedan) har alldeles utmärkt utsikt över den gamla hamnen. Eftersom det var 26 grader i luften nu i oktober passade det utmärkt att sitta på balkongen. Började med musslor i peppar, en riktigt schysst halvflaska sancerre till detta, fortsatte med en utmärkt scaloppine al marsala med ett glas nero d'avola och avslutade in style med en tiramisu med ett glas sicilianskt sött.

Strax nedanför Hilton där jag bodde låg Zeri's (www.zerisrestaurant.com), där chef patron Mark Zerafa har skapat ett modernt upmarket bistroalternativ med färsk fisk och skaldjur (alla bra restauranger på Malta har sin egen husfiskare som förser dem med godsaker) som främsta dragplåster. Började med en blandning av musslor, räkor (stora!) och kammusslor i koncentrerad vindekokt, fortsatte med red snapper och medelhavsvarianten av mahi-mahi (har glömt vad den heter). Allt var helt perfekt. Till detta en högst passabel maltesisk chardonnay, Isis från Meridiana. Avslutade med vininkokta persikor och vaniljglass.

Maltas bästa vin?

2009-10-07T16:17:00.004+02:00

Under min tvådagarsvistelse på Malta har jag frågat ett antal människor vilket de anser vara öns bästa vin. Vinkyparen på finkrogen La Dolce Vita vid gamla hamnen i St Julians svarade Nexus, ett merlotvin från producenten Meridiana.

Martin, som nyligen gått ett par seriösa vinkurser, framhöll Cheval Franc, ett cabernet francbaserat vin med lite syrahinblandning från producenten Marsovin. Samma firma gör Marnisi, robust eklagrad cabernet sauvignon från ett särskilt område nära Marsaxlokk, rekommenderat av Kenneth som skjutsade mig ett par gånger under resan.

Alla tre vinerna fanns på flygplatsen och är vederbörligen inhandlade, så nu är det upplagt för grandios tävling.

Skön bourgogne

2009-10-04T17:59:00.002+02:00

Var på Munskänkarnas webmasterutbildning i helgen, och i sådana vänners lag blir det lätt så att man vill testa vad källaren kan erbjuda. I just detta fall var sagda källare belägen i Skåvsjöholm, ett högst rekommendabelt konferensställe strax norr om Sthlm.

Vi fick tillfälle att bese hyllorna, och det som kanske såg intressantast ut var en Nuits-St-Georges 1971 från Laroy som faktiskt var tillgänglig under tusenlappen.

Så vi salade helt enkelt, tio man och kvinnor, och sannerligen var det värt det:

Skön doft av multna löv, chark och islaywhisky. Bra frukt och spänst i smaken. Varför får man så sällan mogen bourgogne? Kan ha med priset att göra...

Silent man

2009-09-23T18:02:00.004+02:00

Jag vaknade upp en morgon i oktober och kunde inte få fram ett enda ord.

Om jag inte kunde tala kunde jag ännu mindre sjunga.

I så fall en katastrof.

Jag väckte Kristin, som först inte fattade nånting utan bara såg irriterad ut. Jag kastade mig upp, sprang till skrivbordet, grep en tuschpenna och textade på baksidan av en obetald räkning: ”JAG KAN INTE PRATA!”. Först nu reagerade hon.

– Vad menar du, halsen kan väl inte bara lägga av utan förvarning.
Låt mig sova vidare, det går över fattar du väl, sa hon och vände på sig.

Vilken oerhörd likgiltighet.

Jag skakade om henne och grymtade tills hon förstod att det var allvar. Men vad kunde hon göra?

Doktorn jag träffde samma dag kunde inte ge mig något klart besked. Det var en man i sextioårsåldern som såg allvarligt bekymrad ut, för han hade påstod han aldrig haft ett liknande fall. Men det fanns specialister i Uppsala, lugnade han mig.

När han läste min lapp som sa ”Jag lever på min sång” så lade han sin hand på min och sa ”Jag förstår att du är upprörd, men gå hem och ta en whisky, för det hjälper i princip mot allting.”

Kristin var inte hemma när jag kom hem. Fattade hon inte vad jag behövde?

Jag nöjde mig inte med ett glas whisky. Flaskan, en single malt som knappt var påbörjad sen vår Mallorcasemester i juli, var så gott som slut innan Kristin till slut dök upp.

–Vad sa han, frågade hon. ”Uppsala” mimade jag ett par gånger.
Men hon såg bara ut som ett fån. ”Jag måste till Uppsala och bli undersökt”, skrev jag till slut.

Hon gick ut i köket och stekte ett par ägg. Så engagerad var hon. Jag halsade de sista dropparna i flaskan och gick och la mig. Sängen snurrade vildsint innan jag somnade.

Kristin och jag hade varit tillsammans i åtta månader, och jag antar att det som fascinerade mig mest med henne var att hon inte hade någon bild av vem jag var alls när vi träffades. Det här var ganska ovanligt med tanke på att jag synts i såväl dagstidningar som kändisblaskor, och det gjorde att hon behandlade mig annorlunda, mindre andaktsfullt, än mina forna flickvänner (de jag kommer ihåg). Vårt förhållande var inte – som de tidigare i raden – på mina villkor utan på hennes, något som gjorde mig till en bättre partner än i tidigare fall. Jag hade i princip aldrig uppvaktat nån tidigare, aldrig köpt blommor, aldrig tänkt ut spännande kärleksmåltider eller klätt upp mig för en tjejs skull.
*

Jag var i Uppsala i tre dagar. En rad läkare stoppade stora och små speglar ner i halsen på mig, jag blev röntgad och ultraljudad och fyllde i massor av olika frågeformulär. Jag hade doktorer som var gamla, unga, flertalet män men även kvinnor, svenskar och bangladeshare, någon från Estland. Men ingen av dem såg ut som om han eller hon förstod vad som verkligen var felet med mig. Det enda beskedet jag fick som jag verkligen kommer ihåg och kan återge var att det ”kunde vara en tillfällig förlamning, kanske chockinducerad”.

Vad jag visste hade jag inte fått nån chock på sistone, tvärtom hade mitt liv varit stillsammare och händelselösare än på länge: ingen turné, inget festande, inga konstiga små tabletter, utam mera nio till fem, tre mål mat om dagen, ett fast förhållande, teveserier på kvällen och tillochmed en diskussion om att skaffa barn med Kristin som jag visserligen hade tagit mig ur utan att ge några löften, men ändå. En svenssontillvaro helt enkelt. Kanske var jag överkänslig för sånt, men det kunde nog inte kallas chock.

När jag kom tillbaka från Uppsala var det tomt i lägenheten. Kristin svarade inte på sitt mobilnummer. Det var helskumt.

Efter tre dagar hörde jag hennes röst på min svarare. Hon sa att hon hade varit tvungen att åka hem till sin mamma i Virginia. Jag skulle inte vara orolig och hon räknade med att vara tillbaka inom en månad. En månad! Vi hade inte varit ifrån varandra mer än några dagar ända sen vi träffats. Varför var hon tvungen att ge sig av nu när jag behövde henne? Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra med hela situationen. Vad skulle jag säga till min manager, till skivbolaget, till musikerna? Varför hade jag inget annat att falla tillbaka på än musiken och sången? Jag hade ingen försäkring som jag kände till, inga besparingar utom lägenheten. Vad jag hade haft var Kristin och min röst. Nu hade jag inte nåt alls.

Jag gick till datorn och började maila. ”Tar ledigt fyra veckor till” skrev jag till Per, managern. ”Meddela de andra” la jag till. Jag tryckte på send-knappen och drog på mig ett par jeans. Jag måste ut bara.

På Kulturbolaget var det fullt med folk. Jag drack tre öl och åt en tallrik sushi som jag beställde genom att peka på menyn. Jag la pengar på bordet, brydde mig inte om att det var sextio kronor i dricks och gick ut på gatan. Vad fan skulle jag göra?

På Tahonga drack jag två paraplydrinkar, fortfarande beställde jag genom att peka. Behövde inte betala eftersom det var vännen Arjan som stod i baren. Han undrade inte över varför jag inte pratade med honom, volymen var så hög så det gick inte i alla fall. Jag gick ut igen. Eftersom jag inte var mogen att gå och lägga mig vankade jag i riktning mot Slagthuset, diskoteket som inte stängde förrän fem på morgonen. Jag var lite dragen men mest deprimerad.

Så det var bäst att fylla på. På Slagthuset drack jag tre öl och tre GT. Folk började bli klart suddiga i konturerna, men jag märkte att det hjälpte mig att dansa, jag kom ur den negativa sinnesstämningen och kände mig plötsligt lite bättre. Av någon anledning spelade DJ:n Just like a woman med Bob Dylan, jag var nästan ensam på dansgolvet, tonerna sände rysningar genom min ryggrad, jag blundade och tänkte: Jag skiter väl i Kristin! Bomullsfält, hästar, hennes gamla mamma, Kentucky Fried Chicken, John Cougar Mellencamp och dammiga amerikanska grusvägar och fan och hans moster. Om hon verkligen älskade mig skulle hon inte sticka så där. Nej, tjejer går inte att lita på, tydligen inte ens dom som skiter i att jag har gjort två epokgörande skivor som det stod i Expressen härom månaden.

Musiken, vibrerandet runt omkring mig började bli det enda som kändes viktigt. Jag dansade vidare och vidare, osäkert hur länge, men jag mådde lite illa trots allt, så jag behövde luft.

När jag kom ut i den kyliga natten som luktade lastbilsavgaser och regn kände jag att det kanske var mat som saknades. Sushi är inte mat. Jag tog en minitaxi till Stippes för 67 kronor. Chauffören var kroat och malde på om Davor Zukers vänsterfot. Jag gav ingen dricks. Zuker är en föredetting. Men jag, jag är epokgörande. Jag klämde en ungersk flottfriterad, med ajvar och mos. Inne på Stippes var det som vanligt en uteliggare i smutsig lammskinnspäls som satt och drack gratiskaffe och yrade. Kanske ett öde att se fram emot, köra runt en kundvagn med mina påsar och höra folk viska bakom mig att ”han var visst väldigt duktig på sin tid”.

Jag var ordentligt full för första gången på säkert två månader. Vet inte hur jag tog mig hem.

*

Hörde inget av Kristin.

Ville inte kolla min mail, eftersom jag kunde förutse att den skulle innehålla oönskade meddelanden från en massa människor. Lyssnade inte av svararen heller, satte inte ens på den längre.

Drömde om att jag satt i ett jetplan, drack calvados och tittade på när piloten försökte ta oss under kraftledningar, genom trånga grå raviner och gå ner för landning hundra meter framför en bergvägg. Vaknade precis när vi var på väg in i graniten i trehundra km i timmen. Gick upp och drack ett glas vatten.

Dagarna gick. I början lyssnade jag en del på musik, Lloyd Cole framför allt, men det gjorde mig mest ledsen och fick mig att tänka på att det kanske inte skulle bli mer musik i mitt liv.
*

På bankkontot fanns i alla fall ett par tusen så att jag kunde ta en charterresa. Igen. Jag chansbokade och hamnade på Kreta. Det var varmt fast det var sent på hösten, och det var mycket lättare att göra ingenting där än hemma. Skrev ett par vykort men postade dem inte. Njöt av att Kristin inte skulle kunna få tag på mig ens om hon ville – jag hade lämnat mobilen hemma. Jag satt på den småunkna tavernan i samma kvarter som hotellet, det var jag och några gubbar i sextioårsåldern. Jag drack ouzo och skålade med dem genom att lyfta glaset till ögonhöjd. De kom över, bjöd mig på nåt rävgiftliknande fast gott och tittade nyfiket för att se om jag skulle klara av det. Inga problem. I’m the man.

– Jag vet vem du är. Du heter Henrik, sa en kvinnlig röst bakom mig. Jag vände mig om och såg en typiskt svensk tjej, nånstans mellan tjugo och tretti, vitt linne, nån halmhatt som såg ganska personlig ut och badskor. Jag drog ut den trasiga korgstolen bredvid mig och erbjöd henne att sätta sig ner.

Vi tog ett glas tillsammans. Av naturliga skäl kunde jag inte konversera direkt, så jag lyssnade mest, grymtade, log och skrattade till på lämpliga ställen bäst det gick. Hon berättade obekymrat om sig själv. Hon läste till tandläkare (det hade jag aldrig kunnat föreställa mig) kom från Lysekil eller Grebbestad, eller Smögen kanske, ganska obetalbar göteborgska var det i alla fall. Hon var jävligt underhållande så tiden gick och plötsligt var hon borta, precis när jag hade börjat fundera på hur jag skulle kunna få till det så att vi kunde ses igen.

Hela veckan gick utan att jag såg henne igen. Stavros i receptionen på hotellet kunde hygglig svenska. Trots att han hela tiden försäkrade att han kunde fixa det mesta via sitt kontaktnät på orten lyckades han ändå inte ta reda på var den här damen fanns, fast jag beskrev henne i detalj och erbjöd honom varenda drachma jag hade i plånboken, nåt som han värdigt avböjde. Jag fick hempressad juice som kom från hans systers apelsinlundar istället men det var ju inte riktigt samma sak. Sista dagen steg jag aldrig upp ur hotellsängen, låg och lyssnade på Cohen i hörlurar, rörde mig inte förrän hotellstäderskan KRÄVDE tillgång till rummet.

Hemma igen så förstod jag att jag måste meddela vad som hänt till alla som behövde veta. Min syster fick ett brev – ”din brorsa H. har blivit stum” etc. – hon ringde direkt och ställde frågor i trettio sekunder innan hon insåg att jag faktiskt inte kunde svara henne.

Nästa pilsner: min manager Per såg helt tagen ut när jag kom förbi hans kontor och efter en snabb slentrianmässig omfamning lämnade över en lapp som förklarade vad som hänt. Han skakade oavbrutet på huvudet, lovade undersöka både försäkringar och var det fanns specialister utomlands. Det får kosta vad det vill, Henrik, sa han men jag såg hur han för sitt inre såg många sköna sedlar flyga iväg. Han är en riktig manager, pengadriven som ingen annan jag känner, inklusive mig själv.

*
Det kom brev från Kajsa, jag läste det en gång och brände det. Minns inte längre vad som stod i det. Bygones are bygones.

Tidningarna hade fått reda på vad som hade hänt. Jag fick erbjudanden om intervjuer (ha!), men det enda jag nappade på för fansens skull var en chatt på Aftonbladet.se. Otroligt meningslöst, kunde ju bara diskutera antika saker jag hade gjort, inte vad jag tänkte göra eftersom jag utan min röst inte kunde tänka framåt på någonting.

En terapeut på sjukhuset dit jag gick och gjorde återkommande kontroller undrade om jag hade funderat på att bli översättare. Översättare! Vilken jerk.

Kristin hörde av sig till sist:

”Henrik,

Kanske borde jag ha kontaktat dig tidigare, men jag behövde tid att tänka. Du förstår det nog inte själv ännu, men jag tror att detta kanske var det bästa som kunde hända dig. Ditt liv har bara rullat på, du har haft musiken och dina känslor och du har fungerat som en dockmakare där bandet, fansen och även jag har varit dina marionetter. Du har inte behövt sätta upp mål, inte funderat över vad du egentligen vill och vad andra kan kräva av dig. Allt har bara kommit till dig.

Det kommer att bli annorlunda nu…det är vad jag ville säga dig, och jag tror inte jag ska vara en del av det. Det är slut mellan oss, men det har det varit länge.

(Det har nog alltid varit över egentligen, redan från när det började.)

Jag vet inte hur du tar detta. Jag vet inte så mycket om dig alls. Om du vill får du gärna skriva till mig, jag stannar här tills vidare. Tro inte att jag inte känner något, jag har en stor ömhet för dig, men du måste gå vidare. Hoppas du finner en väg som leder nånstans.

Kramar,

Kristin”

Först nu när jag förlorat min röst var hon helt öppen mot mig. Jag är medveten om att jag är lite av en kontrollfreak, men jag trodde inte Kristin hade lidit av det så uppenbart som det verkade nu.

”Jag måste få tag i min bohuslänska tandläkare, hon ska frälsa mig. Om hon tittar mig i munnen kan hon förmodligen se vad som saknas”, tänkte jag. Sedan satte jag på en skiva, Mellon Collie med Smashing Pumpkins, så högt det gick. Det sved i öronen, och i ögonen.

Åtta månader senare fick jag tag i tandläkaren. Hon sa att jag såg helt normal ut i svalget. Jag sa tack, det första ord jag lyckats artikulera på nästan ett helt år.

*

Så här är det nu: jag har läst fler böcker under det här året än i hela mitt liv tidigare. Jag har också lyssnat på fler människor än tidigare. Jag har lärt mig nya saker om mig själv. Jag tror inte längre att min tandläkare ska frälsa mig. Men vi har roligt tillsammans. Hon trivs med att prata mycket, och eftersom hon är rätt klok klarar jag av att lyssna på henne. Oftast.

Drömmen om flygplanet kom tillbaka ett antal gånger, men nu har jag inte haft den på flera månader.

Annars innehåller världen fortfarande rätt många jerks. Och jag tycker fortfarande att Kristin gjorde fel som bara stack till USA sådär. Nån gång ska jag tala om det för henne.

Jag har bränt upp klippet ur Expressen. Allt epokgörande är slut. Per jobbar med andra, bandet är upplöst och utspritt. Jag kan prata igen men känner inte för att sjunga mer. Tror jag.

Även om jag inte är lycklig hela tiden så är jag nog gladare än förr. I’m the lucky man. Faktiskt. Vet inte hur länge det varar. Men det är som om silence is golden.

Vinlitteratur relevant för Trebetygsnivån hos Munskänkarna

2009-09-20T10:59:00.007+02:00

(Detta är utkast till en vinlitteraturlista sammanställd för Trebetygskursen 2009-2010 i Malmösektionen av Rosman Jahja)

Allmänna verk

Hiort af Ornäs, Catarina, Munskänkarnas vinbok (2007, femte reviderade upplagan).

Munskänkarnas grundbok, trots vissa faktabrister ändå oundgänglig eftersom den speglar en syn på vinvärlden som fortfarande i allt väsentligt lever kvar i utbildningarna, även via kurskompendierna på ett-, druv- och tvåbetygsnivåerna. Även om Nya Världen sakta tagit sig in i den bilden är kunskapsbasen fortfarande Gamla Världen, och särskilt Frankrike.

Mölstad, Mikael, Nya stora vinskolan (2007, andra upplagan).

Det mest ambitiösa försöket att skriva en allomfattande vinskolbok som är upplagd för att fungera som kurslitteratur. Pedagogiken är mycket tydligare än i Munskänkarnas vinbok, och innehåller till och med vinrekommendationer för varje lektion samt instuderingsfrågor. Plus för tydlig översikt av vintillverkning.

Stevenson, Tom, Vin – Uppslagsboken över världens viner (2005).

Detta är den svenska översättningen av den fjärde upplagan av Sotheby’s Wine Encyclopedia. Tom Stevenson är en mycket personlig och extremt kunnig skribent, som inte tvekar att dela med sig av sina synpunkter på utvecklingen i vinvärlden. Ur underhållningssynvinkel det ledande översiktsverket, och med en tilltalande layout. Kanske det bästa verk som finns som försöker beskriva varje appellation, inklusive betyg?

Domine, André (red.), Vin.

Ett måsteverk på grund av sin omfattning, dessutom högst prisvärt. Denna geografiskt uppdelade globala översikt har en tysk syn på vinvärlden. Den är oerhört omfattande, och skribenterna är specialister på respektive område. Annorlunda producenturval vilket ibland har ett egenvärde.

Mölstad, Mikael, En värld av vin – den kompletta vinguiden (2005).

Uppslagsbok som förtjänar sin plats i samlingen, också för att den är gjord i Sverige. Producenturvalet kan diskuteras, men det kan det ju alltid. En slags databas i grunden, svårläst såsom litteratur, men Mölstad och co har definitivt gjort en pionjärinsats.

Johnson, Hugh, Hugh Johnson’s Wine Companion – the Encyclopedia of Wines, Vineyards and Winemakers (2003, femte upplagan).

Denna upplaga är “fully revised and updated by Steven Brook”. Hugh Johnson är naturligtvis en av vinvärldens riktigt stora auktoriteter. Detta verk skrevs ursprungligen för tjugo år sedan, och lider lite av detta, eftersom det har hänt så otroligt mycket under den tiden. Urvalet av producenter kan sannnerligen diskuteras, men om man bortser från allt detta finns ändå intressant kunskap och åsikter kvar att hämta.

Parker, Jr, Robert M., The world’s greatest wine estates – a modern perspective (2005).

Tycka vad man vill om världens mest inflytelserike vinskribent Robert Parker, och det gör ju de flesta, särskilt vi som fostrats i Munskänkarnas ganska Frankrikeinfluerade syn på världens viner. Man kan försöka avfärda Parker med att han är amerikan med deras inbyggda förkärlek för bombastiskt vin med alla mätare i topp, men man kan ju aldrig ta ifrån honom rätten att han är extremt kunnig, skriver bra och att till och med uppfinnaren av den 100-gradiga betygsskalan har reviderat och vidgat sin syn på världen. Den här boken innehåller hans personliga urval av världens bästa vinmakare och är en förtjusande amerikansk förlagsprodukt, genomarbetad och väldigt trevlig både att läsa och att använda som uppslagsverk över de främsta vingårdarna, inte bara enligt Parker utan enligt de flesta...

Uppslagsverk

Robinson, Jancis (ed.), The Oxford Companion to Wine (2006, tredje upplagan).

Vi måste ju alla ha ett rent alfabetiskt uppslagsverk när vi stöter på den där konstiga druvan eller regionen. Och då ska vi nog ha detta verk som Jancis Robinson håller ihop med specialskribenter på respektive område. Boken innehåller mer än småartiklar: geografiskt och historiskt en fantastisk källa att ösa ur. Kanske inte att sträckläsa, men ni vet hur uppslagsverk fungerar, när man skulle läsa om druvan Huxelrebe så hamnar man plötsligt i något intressant om Hunter Valley Zone...

Clarke, Oz, & Rand, Margaret, Druvan bakom vinet – din guide till världens druvsorter och de viner de frambringar (2001).

Denna boks engelska titel är Grapes and Wines. Bästa druvbaserade översikten över vinets historia och dagsläge, med de flesta av dagens druvsorter ordnade alfabetiskt, och större artiklar om de dominerande.

Atlaser

Clarke, Oz, Oz Clarkes nya vinatlas – världens viner och vinregioner (2004, andra reviderade svenska upplagan).

Heter Wine Atlas på engelska. Sannolikt det ledande atlasverket, personligt skrivet med riktigt bra kartor. En bok att hela tiden återkomma till helt enkelt.

Johnson, Hugh, & Robinson, Jancis, The World Atlas of Wine (2007, sjätte reviderade upplagan).

Ytterligare ett atlasverk som är grundligt och ger bra översikt. Kartorna är svåra att memorera i detta verk, alldeles för detaljerade med topografi etc. Men om det är detaljer man är ute efter är allt gott och väl. Och texterna är väl värda att läsa förstås.

Årsböcker

Johnson, Hugh, Hugh Johnson’s Pocket Wine Book 2010 (2009).

Denna årgång och alla föregående av detta verk är naturligtvis ett måste för den vinintresserade, eftersom den i sin blygsamma bärbara omfattning är den bästa översiktliga följeslagaren beträffande producenter och distrikt, användbar särskilt i internationella vinbutiker och på resor, men också för dess vinrekommendationer till olika maträtter, årgångsöversikten och lite nytt specialmaterial för varje ny årgång av boken.

Födelsedagsmiddag 2009

2009-09-14T19:24:00.007+02:00

Halstrad pilgrimsmussla med örtolja
Deutz Blanc des Blancs 1996
*
Toast Skagen
Müller-Catoir "Breumel in der Mauern" 2007
*
Lammfilé med vinbärssås
Cos D'Estournel 1985
*
Creme brulée med rabarberkompott
Moulin Touchais 1995

För övrigt kan jag bara be er kolla in bandet Momofoko från Malmö här, särskilt spårvagnsvideon...
http://www.myspace.com/momofoko

Iguacu falls!

2009-08-16T15:46:00.010+02:00

Often compared to, and in many people's thoughts overshadowing the Niagara and Victoria falls, the Iguacu waterfalls in southern Brazil is one of the contenders to the title "World Wonders of Today".

Having returned our rented Opel Zafira at the international airport of Säo Paulo, Guarulhos, we were sitting tired and with filled stomachs at midnight of August 8. Originally we had thought of rising really early the next day in the beach house on the Paulista coast, drive all the way to Guarulhos, return the car and hopefully check in in time for the early morning flight to Foz do Iguacu. But what if the GPS we had brought showed up not so reliable? And if we did not find the rental firm in time? No, I thought it best to drive with security margin the evening before instead. I may also add that it is not the same thing driving on Brazilian highways as in Sweden.

But the drive worked fine. We stopped in Mogi for our first tryout of Brazilian pizza. In Swedish style we ordered one pizza each.

Don't make this mistake...

When the first pizza arrived, it was BIG and cut into slices for all of us, and we gladly started chewing. The second one was also OK, but we knew by now we had made a grand mistake. After 2.5 pizza we were completely full, but we had to keep eating as picanha (=rumpsteak) pizzas kept coming.

Guess the waiter had thought we were REALLY hungry ordering so many Brazilian pizzas. The only solution in the end was the doggy bag of course. But later, sitting at the airport at midnight no-one cared for the last pieces, so it all went into the garbage can.

Me and my daughter Jasmin went to find somewhere we could rest. And we were lucky! There is something called "Fast Sleep" at Guarulhos Airport: at the bottom floor, there is a small "hotel" with minuscule rooms including double bunk beds. And you can rent them by the hour or "full day" which means 5 to 8 hours. We had six hours to our flight so three such tiny rooms, with immaculate bathrooms in the corridor, saved our night. Just imagine if we had had to try and sleep - probably unsuccessfully - in extremely uncomfortable chairs the whole night...Brrrr.

Arriving in Foz do Iguacu we had rooms in Continental Inn, an if not luxurious then in any case very good hotel in the city centre, complete with pool table, swimming pool and an impressive breakfast buffet which we sampled right away, having received nothing but toast on our TAM flight.

Soon we were set to go. Our plan was to do the Brazilian side of the falls the first day, and the Argentinian side the next day. We walked to the closest bus stop. Bus fare was only 2.20 reais per head, not much. Twenty minutes later we were there, and weather was quite good. Following a short ride on a double decker bus, you are at the place where the common trail begins. It is also the location of a pink, grand hotel "Des Cataratas" where I wish I will get the opportunity to stay some time. Boy were there photo opportunities along the trail. The many falls are so impressive they defy description. Just the heavy sound of them (see attached video...! Below us, people in rubber boats went all the way close to to streams, but I at least was happy to be here on the side and just watch it all...

The grand finale is called Garganta do Diabo in Portuguese (The Devil's Gap), and here you are standing right beside the falls. We all walked out on a manmade ramp, and you really really needed a raincoat not to get soaked (if you weren't of the same type as some of our fellow visitors, AC/DC fans judging from the tattoos, who took the chance to pose in the mist with bare overbodies making fitting heavy metal devil signs when they were photographed.)

Our family made an entertaining photo featuring each one of us balancing on a rope above the falls. Maybe you'll get one for Xmas!!!

Taking the elevator upstairs we had decided beforehand that we wanted to try the Brazilian buffet served in the restaurant. It was a good choice. Feijoada and Moqueca were available and I believe we made the table full justice.

The next day it was pouring from the sky. But as a good tight little unit we are, we stuck to our plans and walked to the bus (3 reais this time) to go to Argentina.

The entrance is less impressive than the Brazilian side. And Lonely Planet had forgotten to tell us that the entrance fee actually requires to be paid in Argentinian pesos to get inside. So we had to find an ATM...

The green Eco-Train takes you to the station where the trails begin. Eavesdropping on a guide we decided to start at the Devils Gap this time. I got SOAKED.

Quite a walking distance away, you find yourself in the middle of the falls, impressive enough with water coming from below. But now it was also coming from heaven...Once again that murmuring sound. You have to experience it yourself to understand.

A short while after having been to the Gap we almost considered it a day. However we decide to give the remaining Superior Trail a shot, once we had dried up a little. And it was really worth it. The same falls we had seen from the other side the day before were now actually experienced very closely. Many good photos were taken here.

We had eaten very little during the day, because we knew what was in store. A real Brazilian churrasceria in Foz do Iguacu with good reputation from several travel guides: Bufalo Branco.

The price of the buffet including transfer from the hotel was 48 reais and it was worth every penny. The buffet includes salads, vegetables and sauces and desserts and is very fresh. And you get all the meat and sausages of various types you can ever eat: rumpsteak, cutlets, fillet, chicken, sausages and whatever. Don't miss this when you are in Foz!!!

Brazil: São Paulo and Paulista Coast...

2009-08-15T13:39:00.008+02:00

Just came back from an amazing trip to Brazil. The origin is no less fantastic. In my previous job as a project manager at publishing agency Appelberg, I worked with freelance photographer Paulo Fridman based in São Paulo. Paulo is a great photographer and photo artist whose work you may find at http://www2.uol.com.br/paulofridman/.

During one of our phone calls, it came up that we both had beach houses - ours at island Ven, Sweden, and the Fridman family on the São Paulo Coast, Brazil. "Why don't we visit each other and just borrow each other's houses?" It was a wonderful thought. I have no links to Brazil whatsoever, and this would make an opportunity to see a country most of us have dreamed about. We exchanged photos of the houses, marveled at the thought, and well, if the stars wanted it to happen...

For a while Paulo and I lost contact (I changed jobs etc.) but early last year I received an unexpected phone call: "Hi, it's Paulo Fridman. My family is visiting Scandinavia this summer, since my daughter is an exchange student outside Copenhagen. Why don't we make our plans happen?"

So, last summer Paulo with family were in Sweden (and Denmark, and France, and the UK, but that's another story...) last year, and borrowed our houses in Malmö and on Ven.

And this summer it was our turn to visit them in Brazil.

Planning is half the fun. Ours is no little group, with six family members, so it did require quite some thoughts. We knew we were going to the summer house on the coast, and that we would fly in to São Paulo, and return home from same city (much cheaper that if we had wanted to fly home from Rio, which we looked at.)

The realistic length of the trip was about two weeks, considering schools, vacation etc. In the end, it was Lufthansa tickets that was the best option. We were set to fly out on July 27 and home again August 13. But beside the coast we wanted to see São Paulo, Rio de Janeiro, and also the Iguacu waterfalls in the south of Brazil, on vote for being one of the global wonders of today. So this was squeezed into our schedule as well.

We spent three days in São Paulo. Of course this is too little for one of the world's really big cities, but we tried to make the most of it.

It all started with a Brazilian super breakfast at Paulo's house: nothing seemed to be missing, and we learned to appreciate pão de queijo, Brazilian cheese breads, Minas cheese (close to ricotta), and many other things.

We walked to the Vila Madalena metro station which gave us a first impression of the city. Initially, we were set for Avenida Paulista, the centre of the city, where we had lunch at Americana, a nice grand hamburger place which really took care of serving beer in a champagne cooler (a great Brazilian habit, we learned later) and also managed a quick peak at MASP, the famous art museum in midtown, showing portraits from grand master painters.

São Paulo is huge, and we only sampled a few of its delights these precious first days. After having bought Brazilian telephone cards at shopping centre Eldorado, we took cabs to Vila Madalena. Vila Madalena is a really good, somewhat fashionable area with lots of restaurants, bars and boutiques. One of Brazil's most famous dishes is feijoada, a filling stew of black beans, chorizo and various meats served with rice, farofa (roasted manioc flour), chili, orange slices and grated kale (grönkål in Swedish), and, in this particular case, roasted pork. The place we selected for our grand premier was São Cristovão on Rua Aspicuelta, a restaurant which everyone interested in soccer just has to see and get the feel of: every wall is filled with clippings from Brazilian football feats during the decades, no star worth mentioning is missing. The youngsters had already started to appreciate guarana soft drinks, especially the brand Antarctica. Everyone enjoyed the food immensely,and from Vila Madalena it was not difficult to walk home...We passed a deli and picked up some wine bottles as I was curious to taste a little more of Brazil's homegrown wine.

Brazilian winter, at least in Sampa (as the city is called locally) can vary from sunny and hot 30 degrees Celsius down to drizzly, cold 12 degrees which we learned during these few first days. Strolling through Jardins, the centre of fashion in SP, the kids (I must be able to call the so although the youngest is sixteen) found a waterhole in Doc Dog, where the seasonal liquidacao (SALES) offered some nice options in fancy t-shirts and other clothing...we lunched at a place recommended by the reliable Lonely Planet guide, the sushi restaurant Kazan at Rua Doutor Melo, where we sampled the whole menu it felt like: miso soup, mushrooms, various rolls, sushi, sashimi. It was really good!

We were invited home to Paulo's wife Leonor's parents for an exciting dinner in real Brazil style the day before we were to leave for the coast. Also here, nothing was missing and just as real countrymen we should have beans and rice every day! We also got some valuable tips on what we should see once we were at the coast. The youngsters ended the night in style at the club Gloria, together with Brazilian and American friends.

One of this trip's real challenges was to fit our whole group into the same rental car. Strict orders about keeping us all down to four suitcases had been issued before flying out, and it was only by sheer luck that all this (and quite a few pairs of newly shopped Havaiana flipflop shoes, which really is a bargain in Brazil compared to here in Sweden) fitted into our Opel Zafira, one of the few cars that can actually house six people. But it did.

Finding our way out of the city São Paulo was, as expected, the most difficult part of our traveling to the Paulista Coast. The goal was Praia do Engenho, which is one of a group of three beaches between Boraceia and Boicuganga on the coast. Once we had found the highway Imigrantes leading from SP to coast city Santos (yes, hometown and club of Pele...)there were no real problems.

The last part of the road leading to the house was the funniest, a dirt track that really deserved its name. The superbumpy bumps here produced laughter in the car every time we passed it during our week on the coast.

Brazilian winter seemed to keep its grip on us, so we made some trips to see the surroundings. São Sebastião is the central city on this part of the coast, so we went there and did some recce, and courtesy of Lonely Planet had a really good lunch at friendly seaside place A Canoa, where I acquainted myself with Moqueca, the brilliant fish stew in Bahia style that contains coconut and various vegetables, served with both fries and rice.

We returned to the same city a few days later in really sunny weather, when heading for Ilhabela, which is a must-see island a fifteen-minute ferry trip away from SS. We had heard a lot about insects so we were armed with mosquito repellent and far too much clothes for this temperature. Vila Ilhabela is the centre of the west side of this island, and here we lunched at Cheiro Verde, which is a typical prata feira place (I noticed that local shop-keepers picked up their lunches to go from this typically Brazilian kitchen). I had fish again, moqueca variation featuring lula, i.e. octopus rings...Some of the youngsters had a short swim to cool down, and we others had to do with a cold beer, lager-style. Probably the best one during this whole trip, and it was in fact Uruguayan.

The amazing Praia do Engenho beach next to the house we stayed in showed its best during one whole day that we spent there, among a few Brazilian families, early surfers and the lonely ice-cream man who was at a seasonal low this week. The beach is 450 running steps long, I counted while taking a barefoot morning exercise. Waves were perfect for our amateur bodysurfing skills, and the water temperature perfect for Nordic tourists like ourselves. And this day the suntan lotion we had brought was happily brought out of the bottles.

Nearby village Juquehy, also a surfer centre, made for a daytrip, only one mountain away, with a little shopping centre and another good restaurant...

(Iguacu falls and Rio will get own stories)

Bali revisited

2009-07-07T13:40:00.009+02:00

Den 24 maj anlände vi till Bali, och efter en skön stund på Balangan Beach åt vi middag på en suverän sushirestaurang, TAKE, som ligger på Jalan Patih Jelantik, åt Kutahållet till. För första gången åt jag Otoro sashimi, den alldeles otroligt mjälla magdelen på tonfisken. Unbelievable. Sushilexikon: Otoro (oh-toh-roh), which is sometimes labeled o-toro, is the fattiest portion of the tuna, found on the very underside of the fish. This cut is fatty almost to the point of falling apart and can literally melt in your mouth.

Andra bra restauranger denna gång var Ultimo på Jalan Laksmana i Seminyak, suverän standard till mycket överkomliga priser. Vad sägs om Penne Gamberetti för ca 30 spänn? Eller filé mignon för 40? Och en flaska Hatten rosé, det enda schyssta lokala vinet, för ca 100 kronor? (då ska man hålla i minnet att alkohol är dyrt i Indonesien...) Vi var även på Café Bali på samma gata, också bra men med något högre priser och "gullig" inredning.

Efter en tur till Java bodde vi i Tuban, alldeles intill flygplatsen, på det nyinvigda Holiday Inn som finns där. Helt OK. Komplett med italiensk restaurang och välfungerande japansk rumptvätttoalettmekanik.

Kanonkväll på TRIO i Malmö

2009-06-14T16:34:00.004+02:00

Stjärnkrogen TRIO ligger ju i de lokaler där Trappaner plägade husera. Häromdagen blev jag bjuden dit, och det var självklart med nyfikenhet jag ankom.

Vi började med champagne: Pascal Doqué NV, oerhört trevlig, inget jag provat förr. Amuse-bouchen var en El bulli-inspirerad blandning med med pulver, pilgrimsmussla och jagvetintevad. Torskskinnschips vackert arrangerade på fiskskelettet. Kanongoda små bröd av surdeg med importerat smör...

Det började med makrill som var både rimmad och halstrad, prydd med blommor, rabarber, ostron och alger. Till detta en alsaceriesling, GC Pfersigberg av Paul Ginglinger. Fisken var kort och gott sublim, vinet bra.

Sedan kom en härlig veggie: Blomkål och knusprig strandvial, snyggt behandlad med trädgårdsmardrömmen kirskål bland annat i tillbehören. Mer champagne därtill: Entre Ciel et Terre från 1999. Made by Francoise Bedel. Tror detta var en blanc des blancs, skön kontrast mot den inledande.

Mer pulver: Havskräftor serverades med benmärgspulver, som tydligen åstadkoms genom att man blandar ner en torr blandning i den flytande benmärgen som sätter smak. Varm vildnyponsås till detta. Och ett ovanligt vin: Carignan blanc, ett vin de pays de Gard av Sylvain Boutée. Inget stort vin men kul att prova och inget man får varje dag. Havskräftorna var fantastiskt mjälla, och stora!!!

Kött så, kalv från Sunnantorp med rödbeta, bränd lök och raps. Vinet till detta var nog kvällens främsta. Doftmässigt bland de vackraste unga bourgogner jag upplevt. En 2006 Gevrey Chambertin, Vieilles Vignes, från Domain Bachelet. Hade den bara fått ytterligare ett par år på nacken så hade nog smaken varit ett par klasser högre också. Men gott så. Kalven var fint behandlad.

Vi stack emellan med ost och honung, ackompanjerad av ett vin de paille från Jura som jag inte minns namnet på. Osten var härlig, full av smak.

Efterrätten var havtornssorbet på hasselnöt och bryntsmörbotten, med harsyra därtill. Experimentellt, höga syror som matchade 2003 Nobless, från Loires Domaine de Sablonnettes. Älskar dessa viners syra i det söta.

Sammantaget en superkväll...något att minnas!

Spanien...en halvblind provning

2009-06-11T14:01:00.004+02:00

Trots att ni inte får några omdömen kan kanske nedanstående vinförteckning, konsumerad i maj, vara av intresse:

Halvblind provning Spanien, 14 maj 2009

Aperitif, vitt vin:

Catalunya: Raïmat Abadia Blancs des Blancs 69:-
Från Raimat i Costers del Segre, Katalonien, kommer denna intressanta blandning där den traditionellt galiciska druvan i ropet, albariño, blandats med chardonnay och sauvignon blanc till en frisk, ungdomlig mix.

Rueda: Marqués de Riscal (Verdejo) 69:-
Den lite svårhanterade druvan verdejo har sedan man hittat metoder att behandla den, nattlig skörd, skydd av livsmedelsgas under hanteringen för att undvika oxidation, blivit Ruedas kännetecken. Marqués de Riscal var förmodligen först med att göra detta friska aromatiska vin som kan innehålla även druvan viura som finns framför allt i vit rioja.

Röda:
Ribera del Duero: El Pedrosal 84:-
Ribera del Duero, Vega Sicilias hemvist, har blivit något av ett Tempranillovinets Mekka sedan Alejandro Fernandez (Pesquera m fl), Peter Sisseck (Pingus) och flera andra visat att området klart och tydligt kan konkurrera med Rioja. Detta vin visar vilken kvalitet området kan visa upp även för sina ”enklare” viner. Enligt Systemet: Fruktig, kryddig, något bränd smak med fatkaraktär, inslag av slånbär, rotfrukter, gräs och vanilj.

Rioja traditionell: Marqués de Murrieta Ygay Reserva 129:-
Marqués de Murrieta tillhör urgardet som på 1860-talet började framställa vin i Rioja enligt bordeauxmetoder, med lagring på 225-liters ekfat ,”barriquer”, vilket av de flesta i området ansågs vara ett för dyrt och omständligt sätt att hantera vinet. Men framgångarna för denne markis och även de Riscal som nog var allra först bevisade att de hade fel. Ygay framställs enligt denna metod, och Reserva anger att vinet lagrats i åtminstone tre år, varav minst ett på ekfat. Enligt Systemet: Balanserad, utvecklad, kryddig smak med fatkaraktär, inslag av dill, torkade fikon, plommon, muskot och mörk choklad.

Rioja modern: Marqués de Càceres Crianza 89:-
En motreaktion i modernare tid mot den traditionella långa ekfatslagringen (som har effekten att frukt och friskhet tenderar att blekna bort över tid) är den ”nya” riojastilen, där Marqués de Càceres varit en av de främsta företrädarna. Här ska frukten vara tydlig och med yngre framtoning, men ändå fortfarande RIOJA. Enligt Systemet: Kryddig, aningen kärv smak med inslag av fat, torkad frukt och lakrits.

Bierzo: Pittacum 118:-
Ett vin på modet ordentligt. Bierzo har kommit mer och mer sedan släktingar till Alvaro Palacios, den klarast lysande stjärnan i Priorato, bestämt sig för att visa vad Bierzos lokala blå druva Mencia egentligen går för. Enligt Systemet: mycket fruktig, nyanserad doft med rostad fatkaraktär, inslag av mörka körsbär, viol, kaffe, plommon och nougat.

Priorato: Solanes 169:-
Ett annat område som låtit tala om sig på sistone är DOC Priorato i Katalonien, vars röda viner rönt internationella framgångar. Vingårdarna ligger på terrasser längs branta sluttningar, på höjder upp till 700 meter över havet, där huvudsakligen garnacha och cariñena odlas, med vissa inslag av syrah och cabernet sauvignon. Vinerna är koncentrerat fruktiga och strama, och kräver ofta lång buteljlagring innan de kommer till sin rätt. Enligt Systemet: Smakrikt, kryddigt, fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, björnbär, tobak, timjan och mörk choklad.

Jumilla: Vedré 99:-
Jumilla ligger längre söderut i Spanien och var ett område som tidigare mest gjorde enklare bulkviner. Efter det att området mycket sent (på 1980-talet) drabbats av vinlusen, gjordes ett allvarligt försök att höja kvaliteten, inriktat i huvudsak på områdets röda druva framför andra, monastrell, som kallas mourvèdre i Frankrike. Resultatet är lyckat, och den kände amerikanske kritikern Robert Parker som gillar kraftfulla viner har gett flera av jumillavinerna 90 poäng eller mer. Vedré innehåller förutom monastrell även syrah och tempranillo. Enligt Systemet: Nyanserat, fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av russin, viol, fikon, läder, kryddor och mjölkchoklad.

Vita spanjorer

2009-04-28T18:25:00.008+02:00

En liten livsuppgift kan ju vara att tala för vita viner från ett land som mest producerar rött, rött, rött. Italien? Näe. Bulgarien? Knappast. Spanien? Jomenvisst. Du kände ju till vit rioja. Och om du läst denna blogg kanske även albarino. Och sherry fino, den räknas väl som vit? Cava är ju definitivt vit.

Men det var inte det det var frågan om. Vi är fortfarande i de nordvästliga atlanttrakterna, med en aning kyligare klimat, vilket vitvinsdruvorna behöver för fräschören, fruktigheten, friskheten. Jämfört med Rias Baixas, albarinons hemvist strax söder om Santiago de Compostela (har du läst Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud, där den femtioåriga huvudpersonen gör den berömda pilgrimsmarschen till just S de C på jakt efter en tjugonåntings hjärta? Gör det.) ligger området Valdeorras strax österut, lite inåt landet.

Här härskar vitvinsdruvan godello, vanligtvis krispig, hög syra, fruktig osv. När jag besökt mitt vinstamställe i Barcelona, Vila Viniteca, har jag inte kunnat undgår att notera hur de skyltat upp med vinet Guitian. Och förstås inte kunnat låta bli att köpa det. Här har vi ett verk av godellons kanske främste företrädare, Ramon G. som en gång grundade adegan La Tapada, nu tyvärr avliden. Just såhär fruktig, fräsch men samtidigt lite aristokratiskt elegant.

Döm om min fövåning när jag av en slump hittade detta i mina ögon urspanska vin i en variant på systemet i stan. Guitian Godello görs även i en variant som jäst/lagrats på ekfat. Tror min själ det finns kvar fortfarande. Jojomän, Guitian Godello 2006 (nr 99066), 199:- kostar det och det är helt OK för att få en inblick i hur man såpass nära rioja gör något rätt annorlunda. Rekommenderas.

Brancaia Il Blu 2002

2009-04-25T11:32:00.007+02:00

Efter den tidspasserade Vaudésiren nyligen har jag fått lite kalla fötter och tänker plocka ut en del äldre saker ur garderoben. Gårdagens Brancaia Il Blu 2002 var det dock absolut inget fel på. Distinkt italiensk doft, kraftig frukt med körsbärs- och vinbärstoner skvallrade om Cabernet Sauvignoninblandning. Detta är ju en IGT, en slags supertoskanare, gissningsvis sangiovesebaserad, anade jag. Men när jag kollade upp saken är det nog så att det är SG/Merlot i botten med en dash av Cab Sav.

Hur som helst, denna var inhandlad 2005 och således ett av de äldre numren i min primitiva vinsamling. Det enda jag har som är distinkt äldre är väl ett par Brunello från -99 som snart måste stryka med i nån temaprovning.

Brancaians smak fyllde munnen väl, lite rök och bibehållen frukt, tydliga fat. Skönt avrundad hade dess tanniner hunnit bli och den gick därför excellent till japanese style entrecote, strimlat i kraftiga bitar med gul morot, röd lök, vårlök, zucchini och kinesiska nudlar som ackompanjemang.

Jahaja...

2009-04-20T20:00:00.004+02:00

vad har det då druckits sedan sist? Ja, en hel del. En överblommad Chablis Vaudésir Grand Cru från 2002 är väl nämnvärd, om än med starkvinskaraktär, och frukten ngt passé varvid ek (?) dominerade. Och förstås den första av tre flarror Chateau Cantemerle från 2000. Den var däremot helt i sitt esse, och passade fint till det grillade köttet. Tanninerna på lagom nivå.

Men jag undrar om jag inte tillhör dem som gillar lite yngre viner? När det gäller vitt är det nog inte nån tvekan. Friskheten är väl delvis själva målet där. Möjligen med undantag för vit bourgogne, som inte lever på nån friskhet från början. Till AIK-MFF avnjöts en Dönnhoff Riesling Trocken som inte alls var dum. Och ytterligare en tasmansk riesling har väl också slunkit ner. Lite mer Rolling förstås. Samt den intressanta blandningen Chardonnay-Albarino i form av Raimats Blanc des blancs från Katalonien.

Just nu läppjar jag på något från det senaste släppet, en Perdera från Sardinien. Producenten Argiolas har jag goda erfarenheter av sedan tidigare, då sannolikt av deras Cannonau (Grenache). Fruktig och fin tycker jag, för sitt pris. Druvan ska heta Monica di Sardegna. Får kollas upp. Men nu är det dags att hoppas på att Helsingborg tappar poäng mot Örebro. Kan vara kul för MFF och mig att leda Allsvenskan lite mer än en dag denna säsong. Go Labbe!

Påskviner

2009-04-12T15:56:00.004+02:00

Gott om tillfällen i påsk förstås att smaka goda drycker...bäst hittills får nog sägas vara en bourgogne, beställd i april 2006 (dåför tiden kostandes 275:-). Vincent Girardin heter vinmakaren, och jag talar om en Vosne Romanée Vieilles Vignes 2002. Tre år i garderoben hade gjort den väldigt drickbar, stor karaktär, hallon och andra röda bär, lång eftersmak. Mummaaa.

Till kvällens lammstek ska vi korka opp den första av tre flarror Chateau Cantemerle från 2000, en årgång det var mycket uppståndelse kring när det begav sig. Denna var enligt det helt ovidkommande nyhetsbrev som rankar prisvärdhet genom att ställa pris mot Robert Parker-poäng det allra mest prisvärda vinet från denna årgång om än inte det bästa. Looking forward to that.

Fest i helgen

2009-03-30T19:53:00.006+02:00

Jojomän, och då blev det naturligtvis en hel del att dricka. Vi hade laddat upp med en hel del "Rolling" från förra inlägget att ha som "drickevin". Men det slank ner en del annat såsom: en Clos de Saint Yves, Savennières som är såpass inbunden och diskret i bitterheten i botten att den faktiskt försvann lite i mängden (i stil med de italienska vita från Kampanien, också de med bitterhet i ryggraden, vi provade på Munskänkarna några dagar tidigare. I utbildningssyfte måste man hålla reda på falanghina, greco och fiano, alla från Mastroberardino. Men det är inte lätt.)

Nåväl. Som fördrinkschampagne til ansjovissnurrorna blev det en Piper-Heidsieck Brut som jag har goda erfarenheter av tidigare, och visst var den bra. Men allra bäst under lördagen var en bourgogne till lunchen: Beaune du Chateau Bouchard 2005. Riktigt genuin, välbalanserad och en renodlad njutning med köttig doft och smak.

Vi öppnade även en amarone, Tommasi 2001, som hade legat till sig fint och var portvinslik i doften. Inte hundra procent min grej, men ett mycket välgjort vin. Det som var kvar i flaskan fick åka ner med en bit gruyère när vi kopplade av i går kväll.

Pssst, säg inget...

2009-03-22T13:54:00.003+01:00

Kan man få en schysst Chardonnay, oekad men med den där sköna tonen som eken så fint förstärker, koncentrerad och fyllig med lite lite av bourgognefeeling, citrus/grape och läckra mineraler på toppen, nästan riesling eller chabliskänsla i just detta avseende, för 69 spänn?

Svaret är givet, gissar jag, annars hade jag ju knappast tagit upp saken. Och det finns flaskor så det räcker åt oss alla...jag pratar om Rolling, en australisk sak från New South Wales, med en retrobild av en cyklist på etiketten och snabbavtagen skruvkork på.

Spring och köp. Njut den ganska kyld.

Byrne that, done that, bought the t-shirt

2009-03-21T07:48:00.013+01:00

När man närmar sig livets mittpunkt är det ju lätt att bli blaserad. Man har ju sett och hört det mesta. Och allt går i repris. Därför är det skönt för mig att kunna vara entusiastisk och oförblommerat positiv till något som jag tänker vara nu. Förutsättningarna var kanske inte de allra bästa: artist äldre än man själv, past his peak skulle en del säga, Konserthuset i Malmö som ingen med bästa vilja kan kalla en charmig lokal. Men David Byrne besegrade förutsättningarna med storm. Detta var rätt så annorlunda än förra gången jag såg honom live, på Mejeriet i Lund vid tiden för hans svarta soloalbum om jag minns rätt. (Det var en bra konsert men inte fantastisk). Han presenterade dagens program på torrt manér: "That's about today's menu, I guess". Med fem man (inklusive eget gitarrspel), tre körsångare och tre dansare, alla klädda i änglavitt, gjorde han sedan en show som lämnade publiken (medelålders entusiaster i klar majoritet) visslande och dansande i bänkraderna i denna för ändamålet helt oanpassade lokal. Redan i tredje låten, "I Zimbra", anade jag att detta skulle bli a night to remember.

David visade stor spelhunger på äldre låtar, inte bara det nya stillsammare gospel- och countryfärgade materialet från samarbetet med Brian Eno på senaste plattan, utan en rad låtar från Talking Headstiden. Och då pratar vi den tunga, danspräglade tiden för bandet. Det var inte utan att man kände sig förflyttad till tiden för "The name of this band is Talking Heads", liveplattan med alla dansklassikerna. Sättningen var ju i princip densamma, med extra slagverkare, maffig sångbackning och tung funkbasist (ingen Tina Weymouth dock). Men med de tre unga dansarna som rörde sig fritt över hela scenen, tillförde energi, och interagerade på alla möjliga sätt med bandet tillkom ännu en dimension. David Byrne har aldrig lämnat det visuella åt slumpen. Alla nummer var i någon mening koreograferade, och med sin ryckiga svårhärmade dansstil och attack i rösten var han totalt i sitt esse. Från att ha startat med "Strange Overtones" och ett par låtar till från olika tider av Enosamarbete (till och med ett nummer från oerhört svåruppförda samplingsplattan "My life in the bush of ghosts") blev det mer och mer Talking Heads, uppblandat med Enolåtarna, vilket ingen i lokalen verkade ha något emot. Utan inbördes ordning kom exempelvis "Heaven", "Air", "Once in a lifetime", "Life during wartime" och bland extranumren liveklassikern, Al Greens "Take me to the river", plus "Burning down the house (se videon här)" (av någon excentrisk anledning framförd med hela bandet iförda vita tyllkjolar).

Till slut, i tredje inropningen, valde han stilfullt att avsluta med lätt sakrala titellåten från senaste albumet "Everything that happens will happen today". I min bok var detta så bra det kan bli. Visst, det är färgat av nostalgi och studentrumsvibrationer, men jag tycker att David Byrne just NU i denna form och med sådan tydlig aptit på scenen överglänser i princip allt man kan se live. He's just so fucking good. Till och med Konserthuset verkade till slut ändamålsenligt.

Och ja, jag köpte lycklig efteråt en illgrön t-shirt. Såja, nu kan man återgå till att vara medelålders blasé igen. Men tack för att man kan känna såhär fortfarande... (Läs Håkan Engströms recension av samma konsert här. Skönt att ha meningsfränder:) http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article421014/Byrne---briljant-och-aktuell.html

Diverse korkat

2009-03-18T12:44:00.003+01:00

I helgen råkade jag ut för två korkade flaskor, båda spanska till ursprunget. Först en ekologisk Rioja Azabache (från nya släppet), sedan en Atrium Merlot från Torres (flygplatsinköpt och därmed obytbar). Surt. Azabacheresterna graderade jag upp till en Paul Blanck Alsace Riesling Grand Cru: Furstentum. Ser vi fram emot.

Apropå Riesling och nya släppet så kom det ju en trevlig sak från Tasmanien, en Ninth Island Riesling. Skönt mineralisk och med bra syra. 119 kostar den.

Tänk att Skellefteå vann. Ibland slår vilja kunnande.

Tänk att MFF värvat en defensiv mittfältare, när allt de behöver är en offensiv.

Tänk att det blir vår. Varje år.

Wild weekend

2009-03-10T07:32:00.007+01:00

Såsom det stundom hampar sig så blev det vilt till middag både lördag och söndag. Gästerna som kom för att se Ola Salos sista kvällsföreställning av Jesus Christ Superstar i lördags (mycket mycket bra uppsättning, liv och rörelse i stället för det statiska förflyttandet av människomassor som denna musikal gärna blir...)undfägnades med en grillpannad pilgrimsmussla med örtolja allra först, till detta Simonsigs chardonnay som nu har kommit i ny årgång, därefter en älggryta som hade stått och puttrat flera timmar på eftermiddagen, med messmör och enbär gubevars. Ackompanjemanget, det bästa, blev i detta fall trotjänaren Vila Santa, Ramos fina cuvée med portugisiska druvor plus lite Cab Sav, som här i Sverige kostar mindre än någonstans i Europa.

På regniga söndagen besökte vi Lidl, känt från TV-reklamen, som vi anade hade riktiga bratwurstar, de gråvita, som passar så bra till surkål. Men de presterade inte bara detta, utan döm om vår förvåning när vi ur frysdisken fiskade upp två skotska fasaner. Dom fick väl vara värda 130 spänn styck, tyckte vi. Några ostfyllda smördegskuddar av grekiskt ursprung hängde också med och var ämnade som kvällens förrätt.

Så med baconskivor fastlindade på buken åkte dessa pippi in i ugnen en timme, och klyftpotatisen hade vi ju över från gårdagen. En skön konjakssås till, plus en härlig stram men ändå fullt ut typisk bourgogne från Jadot (Côte de Beaune-Villages 2006).

Fair game, I must say.

PS. När vi tog turen till Viltspecialisten vid Konserthuset i Malmö passerade vi en liten närmast fastfoodaktig restaurang mittemot Latinskolan på Amiralsgatan. Det var en nyöppnad italienare med genuina grabbar från Syditalien på tå därinne. Vi tog förstås en varm macka Superspecialo med ost, parmaskinka, spenat, chili etc. Den serverades och avnjöts med ackuratess. Kan bara rekommenderas, och för att stötta detta deras goda initiativ köpte vi även deras trevliga olivolja, en liter för en hundring, från samma landsdel som de själva antagligen.

Månskensmiddag i lördags

2009-03-02T20:42:00.005+01:00

Eftersom det var partaj (skönt ord, va?) hemma i lördags fick jag och A. fly ut på middag och bioafton (Män som hatar kvinnor, Noomi Rapace mycket imponerande...) Vi hade svårt att få bord någonstans, men det var ju tvunget att vara krypavstånd till bian Royal så till slut blev det Moonlitlounge på Davidshall. Jag åt en kräftfylld rödtunga med färskpotatis och champagnesmörsås, A. åt maffig grilltallrik.

Det var riktigt gott. Till detta drack vi för ovanlighetens skull inget exklusivare än Mariestads. Men då somnade vi inte heller på bian sen. Jag överdoserade med choklad och fruktkola. Efter detta var vi en stund på Mrs Brown, tycker att det är ett lagom cool ställe för ett glas vin på helgen. Det fick bli en österrikisk Weissburgunder...lite rund och spritsig samtidigt. Sen stöp vi i säng med öronproppar som motmedel mot artonåringarna.

Idag var det släpp på systemet. Kunde inte motstå att åka in till Hansa efter jubb. Och det resulterade lyckligtvis i fem av sju napp. Gianni Voerzios Barolo, resten vita: en A. Christmann Gimmeldinger, Peter Lehmanns Barossa Margaret Semillon, Falanghina Irpinia från Tryffelsvinet, den vita Brancon (tautologi) från Portugal...

Senaste veckans insikter: Anna Ternheims ögonbryn

2009-02-25T19:16:00.004+01:00

Vad jag insett senaste veckan:
Anna Ternheim har mycket vackra ögonbryn. Men vad är det som gör henne så ledsen? Kanske en rock'n'roll nån gång? Konserten på KB var alldeles utmärkt, och körsången på slutet helt bedårande.

Robert Weil är en särdeles begåvad vinmakare. Även en "enklare" historia som den Kiedrich Gräfenberg Kabinett Trocken 2006 som jag släpade hem i väskan från Wiesbaden smakade så bra som bara Riesling kan. Välavvägt. På min ära. Lagom mineraliskt etc.

Det är tufft på börsen.

Det är jobbigt att leva utan så mycket kolhydrater. Kolhydrater ger energi och överlevnadskraft. Så är det. Leve havregrynsgröten.

Italienska köttbullar med dragon och rökta skinkbitar kan bli väldans gött.

Musikaffären Jam på Kalendegatan är trevlig. Var där och köpte prestigebassladd från Fender samt en enklare stämapparat.

Klaga inte på mig om det är finanskris. Igår konsumerade jag förutom ovannämnda musikprylar också en schysst bourgogne från Aloxe Corton som heter "Le Suchot". Bara citattecknen gör en ju svag och köpvillig. Och detta var dagen FÖRE lön.

Ska man göra Wallenbergare ordentligt krävs en hel del äggula.

Det går finfint att dricka shiraz till toast Skagen. Om man verkligen vill.

Tyskarna är bäst...

2009-02-20T11:55:00.003+01:00

...på att göra intressanta vita viner med inslag av mineral, syra och sötma samtidigt. Okej, till fisk och skaldjur finns ju många goa alternativ, men att sitta och suga på utan tillbehör tycker jag nog att en kvalificerad Riesling med några år på nacken är helt oöverträffad.

Rheingau och Mosel vet ni väl allt om, men här kommer ett annat tips. Nej, inte sydlig riesling från Pfalz, även om det också har sina poänger. Nej, jag talar om Nahe.

I Nahe finns producenten Dönnhoff, vars alster har funnits åtkomliga på systemet ett tag. Och därifrån var gårdagens flaska som faktiskt matchade den kolhydratfattiga kycklingfrikassén väl. Ett stråk av sötma dominerade den färskpressade citronen i maten.

Får komplettera med namnet i efterhand. En Riesling Kabinett från 2004 var det i alla fall.

Min bästa bok...

2009-02-17T16:50:00.006+01:00

...för att tala med hon Tiffany i Staffanstorp...så i alla fall det bästa jag läst på mycket mycket länge är en bok som...
- inte innehåller något dödkött på 900 sidor
- som lär mig mycket om livet och dess svängningar
- som gör att man förstår Indien oerhört mycket bättre
- som gör att man uppskattar att man har vänner och käresta
- som är skriven på ett fantastiskt språk
- är spännande från början till slut
- här snackar vi DRAMA

Jag talar om Shantaram av Gregory David Roberts. Precis den här sortens epik är det som gör att mina favoritfilmer är The Deer Hunter, Once Upon a Time in America, Dr Zjivago osv. Det är böcker och filmer om livet, kärleken, döden, glädjen och förflyttningen mellan ont och gott som är det som framkallar lyckokänslor.

Paradiset är ett helvete eftersom all mat är god, alla människor snälla och all musik sker på harpa. Kan ni tänka er något tråkigare? Näppeligen.

Finfin valentinmeny på Malmö Opera Grill

2009-02-15T11:13:00.007+01:00

Det är ju inte fel att fira Valentin med att gå ut och käka lite, så det gjorde vi. Malmö Opera Grill är ett ställe jag bara har goda erfarenheter av, så även denna gång. Den särskilda Valentinmenyn började med ett glas Blanc de Blancs av Launois. Sommelieren upplyste om att om man besöker Launois så säljer de betydligt billigare på gården än t.ex. på Systemet. Standardcuvéen kostar där exempelvis 11 euro. Ett litet tips. Champagnen var bra, en lätt fikondoft markerade varm sommar tror jag. Tilltugget var klassigt: ostron, serranoskinka, saffransdoftande tapiokachips och sötaktiga kumminpopcorn. Vilken start.

Vi bestämde oss för vinmenyer som såg lovande ut. Till den pocherade hummern/pilgrimsmusslan med äppleskiva, mjukkokt gurka och dillemulsion fick vi en Pra Soave 2007, rätt mörk i färgen, lite nötig, frisk, kanske en aning chardonnay i Garganegan. Varmrätten var tre fina skivor marulk och en pilgrimsmussla med en klick aioli, rödbeta, brynt smör. Till detta krävs något lite tuffare i glaset, i detta fall en sydsydafrikansk chardonnay från Hamilton Russell som var ekad, skönt koncentrerad men där frukten kröp fram med stigande temperatur i glaset. Vi fick till och med påfyllning. Brödet som serverades med förrätten var förresten precis så saltigt och med segknastrig skorpa som man kan begära.

Nu behövde vi andas. Vi fick en skiva Gruyère med grön tomatmarmelad som var lagom stor. Till denna ett glas italienskt från Scansano, Toscana, en Poggio Valente från 2003 med kraft och klös.

Efterrätt så. Här bjöds svartvinbärsvariation: sorbet och jello med vitchoklad och valnötsflingor över. Phew! Gottigott, och ett glas Moscato d'Asti "Saracco" till.

Sedan vidtog kaffe/te med tryfflar. Och vi fick tillochmed tryfflar att ta med hem...

Jag tycker att bara maten (ostron, hummer, pilgrimsmusslor, marulk etc.) var värd de stackars 700 per kuvert vi betalade. Men på köpet fick vi alltså fem högklassiga viner.

SYNNERLIGEN prisvärt och trevlig service. Stället måste rekommenderas högt. Sen var vi tvungna att ta en snabb digestif på Brogatan där det var full fart.

Så tittar lilla solen fram igen

2009-02-13T12:42:00.005+01:00

Äntligen lite kyla och solsken. Passar bra till helgen. Sen sist har jag hunnit med att besöka Vinkällaren Grappe, mycket trevligt (och gott som inbegrep en Geheimrat J Riesling, härlig, en Ojai syrah minsann, och så en Baigorri som jag själv bistod med, spännande ny rioja).

Anledningen till att jag var i Stockholm var Munskänkarnas trebetygsprov. Inte helt lätt förstås. Värst var att jag gick bet på en nebbiolo, mindre illa att jag missade en dolcetto, och bara en liten skandal att jag tog Baron De Ley Finca Monasterio för en italienare.

För dålig rutin bara. Men jag klarade en hel del också. Om två år står jag rustad...

Igår firades det födelsedag med Palmer Brut, Stoneleigh Chardonnay osv. Och en finfin margaretatårta från Trelleborg.

Vardagsviner från Gaja och andra

2009-02-03T20:46:00.007+01:00

Lat 42 är en god, fruktig, tydligt fatad men samtidigt balanserad rioja. Och inte minst är den väldigt prisvärd med sina 79 spänn. Livet går ju ut på både och: dels njuta det bästa som vinkonsten kan prestera, även om det köster på, och att göra fynd, dvs. att till rimliga priser hitta viner som funkar vardagsvis och till enklare rätter. Finbordeaux till pizzan är ju bara patetiskt...Idag kom jag i alla fall iväg för att försöka hitta nåt bra i Systemets februarisläpp. I Trelleborg hade man tagit fan i båten och för en gångs skull beställt hem ett lite exklusivare vin: Sito Moresco, 2006, ett av Angelo Gajas vardagsviner. Det måste man ju kalla ett vin som trots producerat av denne mästare inte kostar mer än 295:- i stället för runt tusenlappen vilket är vanligt för denne mans Barbarescovarianter.

Angelo Gaja (på bilden ovan)kan bland annat skryta med att vara den allra mest belönade med Italiens mest prestigefyllda vinutmärkelse, Tre Bicchieri. Han övergav tidigt appellationsbestämmelserna eftersom han gärna fyller på med franska druvor för att skapa balans i sina Piemonteviner (han gör även viner i Toscana och annorstädes). Så istället för DOC eller DOCG blir i hans fall namnet GAJA kvalitetsgarantin. Dessa Sito Moresco, två vackra flaskor med fåglar på, ämnar jag korka upp med start 2012.

Fast jag tillstår att jag också gave efter för en härlig guilty pleasure, en riesling från Marlborough på Nya Zeeland. Den heter Hunter och har fått hyfsade recensioner. Skulle vi inte ha fisk till middag nån gång i veckan?

Sugen på pinot noir

2009-02-02T16:06:00.004+01:00

Till gärdagskvällens fläskfile med kantareller kändes det mest rätt med en pinot noir. De flesta flaskor i skåpet är emellertid från 2005, och det är väl lite barnarov? Men jag lyckades i alla fall gräva fram en Aloxe-Corton från Domaine Latour från 2001 som ju borde vara drickfärdig.

Jodå, det var den. Den hade legat där sedan 2006, och var om jag minns rätt ett Kastrupinköp för cirkus 200 DKK. Färgen var mörk och lovande (för att vara PN) och doften höll finfint med ljusa bär, fatparfym och lite löv/skog. Smak och eftersmak mycket bra...

Aloxe-Corton ligger ju i den södra av Bourgognes båda huvuddelar, Côte de Beaune. Har tidigare fått smaka vin från denna plats hos goda vänner i Schweiz.

Apropå Schweiz var det ju slående hur bedrövad Roger Federer blev vid prisutdelningen i Australian Open. Nu har minst två tuffa femsetare i Grand Slam-finaler slunkit honom ur händerna mot det dynamiska underbarnet Nadal, och han kände nog att tiden börjar glida ifrån honom. Nadal är oslagbar på grus, och nu börjar det bli lika svårt på hardcourt och på gräs (Wimbledon). Så precis när Federer nästan är uppe i Pete Sampras Grand Slam-rekord så verkar vägen dit mycket lång. Så länge den fysiske Nadal är i vägen.

Men man vet ju inte. Nadals kropp kanske inte håller för denna eviga ökenvandring som det innebär att spela på touren. Det räcker med att ett knä eller en armbåge börkar krångla så är vägen öppen för Federer igen. Det är ju inte sådär alldeles många som klarar av honom ens på en bra dag...Han är ju teknikern nummer ett...Björn Borg, en annan legendar, var ju extremt ensidig som spelare i jämförelse. Mer lik Nadal i så fall.

Ytterligare erfarenheter inför trebetygsprov

2009-01-31T11:56:00.006+01:00

Eftersom jag har ett stort hål vad kunskaper om nya världen beträffar försöker jag fylla igen det så gott det går. Köpte en pinotage, en shiraz (Brown Brothers) och en carmenère från Chile för övnings skull ;)

Men bara shirazen har provats ännu, igår blev det istället Bonterras Chardonnay, trevlig, tydlig ek, borde vara en given gissning rent druvmässigt i alla fall. Fortsatte med barbera, Fontanafreddas Bricco Rotondo. Hittade inga riktigt säkra kännetecken, går säkert att förväxla...

Hur ska man då känna igen albarino? Kanske på grapefruktkärnebeskan som uppträdde i den senaste jag provat, Leida tror jag den heter. Kändes lite typisk som ton i botten. Tyvärr hade inte just detta vin den friska fruktiga charm som brukar komplettera. Kanske för dåligt väder i Galicien just det året?

Nu har jag även gett mig på ett österrikiskt Eiswein som sparats. Det är en ganska rak sötma, botrytisfri. Lutar mer åt Anjou/Coteaux de Layonhållet rent smakmässigt.

Så har man då äntligen fått smaka Sassicaia, vid Munskänkarnas provning i veckan. Tror inte att detta var någon toppårgång, men balansen är ju fantastisk och italiensk prägel finns ju där trots de franska druvorna. Fast jag måste erkänna att Guidalberto, andravinet som jag köpte tre magnumpavor av trots eller tack vare att det var den tvivelaktiga årgången i Toscana 2002, nog kan hävda sig mot strorebror trots att jag betalt en tredjedel av priset eller mindre. Sassicaia kostar f n upp emot 900 SEK på systemet.

En annan personlighet jag sett fram emot att få svälja är Nicolas Jolys Clos de la Coulée de Serrant, från Savennières i Loire. Detta är ju en helt egen appellation, och Joly en av de riktigt stora vinpersonligheterna med sin biodynamiska odlig där man tar hänsyn till månen etc. Vara hur det vill med detta, men vinet räknas som en av attraktionerna i Frankrike. Joly själv vill att man sparar det en 10-15 år och gärna öppnar flaska sisådär 24 timmar innan den ska drickas.

Hur var vinet då? Mörkt gult förstås, "torr", starkvinsaktig doft med typisk chenin blanc-karaktär, vilket gick igen i smaken, som var koncentrerad, med torr sherryton, lång eftersmak men i mitt tycke för låg i frukten mot vad jag hade hoppats. Vet inte om detta var ett årgångsfenomen, tror det var en 2003:a, alldeles för ung med Jolys mått mätt alltså, så frukten kan knappast öka med lagring, kanske var det för varmt även i Loire 2003?

Hade nog blivit besviken om jag köpt en flaska för mellan fem- och sexhundra och korkat upp den nu.

Roligaste överraskningen vid denna provning var i mitt tycke en Ojai (kul eftersom jag fick en flaska från denna producent i julklapp). Just denna ganska mörka vätska kunde A. och jag själv ha svurit på var en syrah, med stallighet, fina fat och ädel rhonekaraktär. Men så var det inte. Det var en Pinot Noir, Pepe hette den vilket ska svara mot en växtplats. Ojai har ju inga egna druvor, utan köper på rot ("per acre") av kompisarna i omgivningarna i Santa Barbera. Filosofin är "gör så lite som möjligt", vilket går igen både i hur man tar hand om rankorna och i vineriet. Terroir alltså, olikt mycken annan nya världen-filosofi.

Tuffa tag i vänners lag

2009-01-26T19:49:00.008+01:00

Ibland ställer livet krav på en. Som till exempel när genrep för en praktisk trebetygsprovning ligger samma dag som ens band har spelning på kvällen.

Men det är bara att acceptera:)

Därför ställde jag kosan mot Helsingborg i lördags morse för att prova 20 viner blint. Vinmagasinet på Kullagatan 44 var en ny och hemtrevlig upplevelse. En sån plats skulle finnas i Malmö också, ett hus helt dedicerat till vinprovning.

24 Munskänkar från hela Skåne var på plats för att öva, och vinerna hade sammanställts av Mårten Söderlund.

Först fyra vita druvor. Tiden var oerhört kort kändes det som, och tid för längre analys fanns liksom inte. Men Gewürztraminer lyckades jag sätta, liksom riesling på den stålhårda syran (Schloss Vollrads), och, faktiskt, även en Chardonnay (Stoneleigh). Att jag missade Silvanern får väl vara OK, fastän vi hade en hel Frankenprovning i höstas.

Sen fyra vita distriktsviner. Nu började det bli riktigt svårt. Jag anade att det skulle kunna dyka upp en albarino. Men hittade jag den? Icke. Den tyckte jag kunde vara en Sancerre, som jag har haft svårt att hitta tidigare...Och då var det ändå Orballo, som jag satt i mig ett antal flaskor av. Ett fullständigt mysterium var vin 4, torrt och lite oxiderat vilket fick mig att chansa på Vin Jaune som jag aldrig druckit, även om det knappast var sherryflor jag kände. Men det visade sig vara en gammal hermitage. Ja, det var ju första gången, så det kan jag knappast klandra mig för att ha missat...

Röda druvor (4 st) började hyfsat med en Gamay som jag kände igen (Morgon). Men sen blev det värre. Den supertydliga syrahn i glas nr 2 var ju ingen syrah utan en cab sav från Chile (Echeverria). Trots stalldoften! Och den schyssta svartvinbärsdoftande upplagda Cab Saven i glas fyra visade sig vara en shiraz från Sydafrika. En klassisk förväxling alltså, som highlightade min svaga kunskap om den nya världen. För att inte tala om min spetsfundiga gissning på cabernet franc på vin 3. Ännu en nyavärldenmiss: det var Irony Pinot Noir, vilket visserligen var mitt andrahandsalternativ.

Fjärde flighten var röda distriktsviner. I den första brunaktiga vätskan hittade jag körsbär och te. En given sangiovese alltså, med några år på nacken, troligen från Chianti. Icke. Det var bordeaux från ett klassiskt år, 1961. En medoc, alltså inget supervin, men ett bra är håller fint även för de inte så exklusiva slotten. Första gången jag provar så gammal bordeaux, och det var ... annorlunda.

Med detta hade jag alltså förbrukat min italiengissning (det är ju så man tänker) så kanske var det ingen slump att Fonterutolin i glas 3 för mig blev en bordeaux. Stram, elegant, javisst, men inte fransk. Det var kanske mest flyt att jag lyckades sätta riojan i glas 4 på dilldoften, Coto de Imaz.

Söt- eller starkviner då. Träningen på Moscatel de Setúbal gav utslag och var morgonens säkraste gissning. En sauternes var ganska tydlig också. Men trots att det flutit en försvarlig mängd Coteaux de Layon nerför strupen var detta inte självklart i första glaset även om det säker var solmoget (och inte förstärkt eller botrytiserat), mer OK var det att missa tokajer i fjärde glaset. Den svaga botrytisdoften borde ha avslöjat den, men om tokajer vet jag väldigt lite rent erfarenhetsmässigt. Fram till nu i alla fall.

Jo, det funkade att spela på kvällen i alla fall. Vi gjorde en passabel version av Love Grows med Edison Lighthouse, som fick göra debut i repertoaren denna dag.

Italien från norr till syd

2009-01-25T11:36:00.003+01:00

I torsdags genomförde vi en provning med följande inslag:

Langhe Nebbiolo 2006 99 kr
Fontanafredda, Piemonte.
Druva: Nebbiolo

Lagrein 2007
Mezzacorona, Trentino
Druva: Lagrein 62 kr

Taurasi Radici 2004
Mastroberardino, Campania
Druva: Aglianico 239 kr

Bronzone Belguardo 2006
Mazzei, Maremma, Toscana
Druva: Sangiovese (Morellino) 129 kr

Montepulciano d’Abruzzo 2005
Farnese, Colline Teramane, Abruzzo
Druva: Montepulciano 99 kr

Castello di Brolio 2004
Barone Ricasoli, Toscana
Druva: Sangiovese 295 kr

Capitel de Roari, Amarone della Valpolicella 2005
Luigi Righetti, Veneto.
Druva: Corvina, Rondinella, Molinara 175 kr

Salice Salentino Riserva 2004
Candido, Puglia
Druva: Negroamaro 65 kr

Iakttagelser:

Provningen gjordes halvblint. Populäraste vin i denna församling var, inte helt oväntat, och jag hade lagt den sist för att jag visste att den skulle kunna hävda sig mot exklusivare konkurrens, Farnese. Detta är ju är ett extremt välgjort exempel på hur bra Montepulciano kan göras, dessutom till budgetpriset 99:-. Fullmatad med nyanser och heavy i alla dimensioner.

Salice Salentino hade också några förespråkare som bästa vin. Också mycket välgjort för sitt pris.

Denna Amarone känns lite tunn och parfymerad, men är ändå enligt de flesta kännare rätt typisk. Sötman finns, för all del. Men här kan man ändå hamna snett i blindprovning,

Även om Castello di Brolio är bra, och Chiantitypisk, så måste väl Brolio vara ett bättre köp?

Nebbiolo är typiskt något man vänjer sig vid, i denna grupp hade den inte så många förespråkare trots att detta är ett mycket bra vin.

Taurasin var drickfärdig och originell. Intressant. Lite stallig. Men bra.

Bronzonen är ju bra och mångdimensionell i doft och smak, men kanske aningen överfatad. Hur som helst en av mina favoriter, ovanligt nog med det starka uttrycket. Man är ju ingen shirazfantast precis.

Sötvinsmara och varmblodig Cahors

2009-01-18T10:37:00.014+01:00

Just nu har jag lagrat upp en massa sött, inte för att tillfredsställa min sweet tooth i första hand, utan för att lära mig skillnader mellan olika sätt att göra ett sött vin på. Sedan tidigare har jag väl hyfsad koll på Sauternes (botrytisdoft, smak av saffran, persika, snygg sötma), Coteaux de Layon etc, dvs. söta chenin blanc-varianter från Loire (främst Moulin Touchais med sin sköna frukt och höga syra parad med sötman) och medelbra port, exempelvis Late Bottled Vintage typ Grahams från 2003, som förgyllt många kvällar med dofter av röda bär, parat med russin, lite peppar i eftersmaken.

Till nyår blev det så en vintage port, en Fonseca Guimaraens 1988 (min dotters födelseår, kostar 299 ca), och slutsatsen av den är ju att vintageport som denna har längre, ibland pepprigare smak och mer sting i doften kanske jämfört med LBV:n.

Modevinet Moscatel de Setúbal (runt 80 sek) blev nästa station. Med sin bärnstensfärg och mulliga russindoft, kryddad med annan torkad frukt, lite mandel etc. ska den väl inte vara helt omöjlig att spåra. Har sedermera provat den mot något som ligger väldigt nära färgmässigt, vin santo, men den senare doften och smaken är ju helt annorlunda, i det här fallet lite mer fadd eller finstämd om man föredrar det ordet.

Just den kontrasten gäller även nästa par jag testat: Cyperns Commandaria S:t John mot en madeira med samma färg (Vintry's). Där är det bara att konstatera att Commandarian har mer av allt, jag tänker på olika mätare som sticker iväg; sötma, spritighet, tydlighet i russindoft och smak. Madeiran känns i sammanhanget antingen mer blyg, eller integrerad om man nu föredrar det.

En yngre ruby port ställd mot Grahams LBV är väl just yngre och lite vekare även om det inte skiljer några mil precis. Jag har kvar en jämförelse som ska bli spännande att göra: Eiswein mot Sauternes. Det börde teoretiskt sett avgöras på tydligt botrytisdoft i Sauternen, vilken då inte ska finnas i Eisweinet. Vi får se...

BTW så var veckans folieprovning en intressant upplevelse. Konceptet är enkelt: alla tar med ett vin för 200 sek eller mer, och sedan försöker man fixa flighter som ska funka. För egen del måste jag dra slutsatsen att jag intuitivt allt oftare hamnar rätt vad gäller Spanien och Italien, vilket jag också borde givet den konsumerade mängden. Det är körsbärstouchen framför allt som leder mig till Italien tror jag, i alla fall i allt som bygger på Sangiovese. För Spanien är det väl ofta värme, ek och helt enkelt att jag tycker så mycket om spansk nyare stil som avgör.

Även Cabernet Sauvignon, och i förekommande fall bordeauxblandningar baserade på denna druva har jag lärt mig känna igen på svartvinbärstendenserna och kärvhet/ tanniner vad gäller CS, och tillkommande heltorr eftersmak vad gäller Bordeaux (tack, Kjell!).

Men det finns så oerhört mycket kvar att lära. Jag tog en kraftigt ekad pinot noir för en bourgogne ända till jag efteråt insåg att den kraftiga ovanpåliggande eken var otillräckligt förenad med vinet för att det skulle kunna vara B. Och det visade sig vara en prestigepinot från Elgin i Sydafrika. En i mitt tycke spännande tyngre Beaujolais med tungt artificiell hallonton i doften som ledde mig fel visade sig vara en Syrah från samma land som den tifdigare pinot noiren, Sydafrika. Gick också bet på ett par merlotbaserade Bordeauxblandningar från östra stranden signerade merlotens häxmästare Michel Rolland (från hans egna slott...).

Det vin jag själv hade med mig var en glad överraskning. Eller egentligen inte, eftersom jag läst mycket bra om producenten Le Clos d'Un Jour. Detta sydfranska (Cahors) vin från 2003 kallat "Un Jour") som jag snubblade över på Systemet för uppemot 200 pix visade sig vara kraftigt, bärparfymerat, varmt i eftersmaken så till den milda grad att panelen i stort var överens om att detta måste vara Nya Världen. Det bästa resonemanget sedan jag avslöjat att detta inte var fallet ledde fram till Madiran ett varmt år. Det var ju inte så långt ifrån. Sättet att göra vinet, lite annorlunda för att vara denna del av Frankrike betyder förstås en hel del. Denna producent lägger sig vinn om grön skörd och ligger på sparsmakade 20 hl/ha vilket ger kraft och, i fallet soliga 2003, tydligen mycket värme, fjärran från de vresiga och senmogna Cahors (och för all del Madiraner typ Brumont) som man också smakat. Mycket spännande var det i alla fall, prisvärt och praktexempel på modernt sydfranskt vinmakande som dessutom uteslutit bekämpningsmedel och konstgödel. det tackar vi alldeles speciellt för. Ju mer ekologiskt, desto bättre.

Här är vad Tryffelsvinet skriver om 2004:an Un Jour:

"Cahors ligger i Sydvästra Frankrike ca 20 mil söder om Bordeaux. Här har av tradition gjorts tunga, ganska klumpiga viner med mycket fat och tuffa tanniner. En ny generation unga vinmakare har nu tagit över och utvecklat vinifikationen till mer fruktdrivna viner som passar den moderna smaken. Domaine Clos d’un Jour är ett mycket bra exempel på denna utveckling. Här gör paret Veronique och Stefan Azemar fantastiska saker till bråkdelen av priset för motsvarande kvalitet i mer ”kända” regioner."

Ett nyårslöfte...

2009-01-07T16:29:00.007+01:00

...som jag hoppas att jag kan hålla är att blogga mer i år än föregående år. Det ska inte vara så svårt eftersom jag var särdeles inaktiv ett långt tag 2008. Detta år kan bara bli bättre eftersom
- jag är inspirerad att gå vidare på trebetygsnivån i Munskänkarna
- jag vill verka ännu mer för ekologiska viner
- jag ska kunna komma igång med konditionsträning igen, om inte löpning så i alla fall rullskidåkning på inlines...

PS Gårdagskvällens lammstek med potatisgratäng ackompanjerades av Cave de Tain-kooperativets Hermitage från 2001. Den hade precis den ädla överbyggnad och struktur som man önskar sig av ett bättre Rhônevin. Hemma hos kamrater i måndags testade vi igenom Penfolds röda på Systemet, totalt fyra stycken (Grange undantagen...). Bäst var Bin 2 Shiraz/Mourvédre!

Julviner

2008-12-29T18:14:00.004+01:00

Julen är ju ingen vinhögtid av stora mått, men till annandagens kalkon sitter ju i alla fall en amerikansk pinot noir som en smäck, i vårt fall Saintsbury Garnet Pinot Noir (nr 23051). Kommer från Carneros, där Napa Valley och Sonoma Valley möts i söder, och där det är lite svalare. Kanske inte ngt bourgognestuk, men ganska stram och skön för att vara en jänkare.

I julklapp begåvades jag med ytterligare två nyavärldenviner: en Rudera Cabernet Sauvignon 2001 från Sydafrika. Vinmakare där är Teddy Hall vars Chenin blanc jag tidigare berömt i dessa spalter. Drickfärdig. Därtill en Syrah från Ojai Vineyards i Santa Barbera. Ska bli oerhört spännande när det blir dags.

Albariñofunderingar

2008-11-17T20:43:00.005+01:00

Min personliga historia med viner gjorda på albariñodruvan började i småtråkiga badorten Bahia Feliz, ganska mittemellan Las Palmas och San Agustin på Gran Canaria. Julen 2001 spenderade jag med min A. här, det var skönt och avkopplande men utan större gastronomiska sensationer. Men till slut hittade vi i alla fall en högst anständig och mycket traditionell fiskrestaurang, Los Pescadores, i utkanten av strandpromenadens komplex av diskotek, barer och allmänt kitsch.

Vår kypare första kvällen undrade vad vi vill ha för vin till fisken, och vi bad honom bestämma. ”Aah”, sa han, ”I’ll give you Galician wine.”

Han kom med en brun flaska i fluteformat. Mina geografiska kunskaper om Spanien var vid denna tid ytterst rudimentära, men så småningom förstod vi att det var för det nordvästra hörnet av Spanien, det som ligger norr om Portugal och som vetter mot Atlanten som hans hjärta klappade. Och snart förstod vi varför. Friskheten, syran, fruktigheten och den allmänna välgjordheten hos detta okända vin hade snart vunnit även oss, och det passade som hand i handske till fisk och skaldjur som givetvis var specialiteten på Los Pescadores.

Andra och tredje gången vi kom till restaurangen behövdes inget vinval. Vår kypare visste vad vi ville ha. Palacio de Fefiñanes, gjort på albariño förstås.

Vi spårade vinet i någon butik ute i Puerto Mogan, och köpte givetvis ett par flaskor. Sedermera har samma producents alster fått följa med hem i resväskan från Barcelona, Mallorca och diverse andra ställen. Min kunskap om druvan har växt förstås, liksom om andra producenter vid sidan av Fefiñanes. Besök i Portugal har vidare genererat prov på alvarinho, portugisernas namn på samma druva.

Vinerna är relativt dyra, vilket förklaras med de ganska svåra odlingsförhållandena och därmed sammanhängande låga avkastningen i Rias Baixas (”de lägre vikarna”) som är albariñodruvans hemvist. Det är vått i Galicien, det regnar mycket, och druvorna utsätts därmed för risker: mögel, kyla, sjukdomar som mjöldagg osv. Bodegan, som i Galicien kallas för adega, är av tradition ganska liten och jobbar inte särdeles modernt. På traditionella planteringar binds stockarna upp högt, vilket gör skördandet vanskligt men är en säkerhetsåtgärd för att få in luft och ljus i det fuktiga bladverket och därmed skydda druvorna, också från mjöldagg.

Det är bara det senaste årtiondet som albariño har hittat bort från Galicien. Faktiskt ända bort till USA som längst, närmare bestämt Santa Cruz i Kalifornien. Den alltid lika experimenterande Bonny Doon har exempelvis fått fram Ca’ del Solo (har varit tillgänglig på Systembolaget 2008), som även innehåller loureira och treixadura, andra druvor med galicisk hemvist. Även torrontes tillhör de i Galicien godkända sorterna. Producenten Raimat, ägd av cavajätten Codorniu, med hemvist i Penedes, alltså i nordöstra Spanien, har också börjat blanda i albariño i sina tidigare chardonnaydominerade Blanc de Blanc-viner, under inflytande av australiske vinmakaren Marc Nairn.

Den över hela världen kände vinmakaren Miguel Torres har sin teori helt klar: han tror stenhårt att albariño är en variant av Riesling, en inte alltför långsökt idé med tanke på den höga syran. Teorin är i alla fall väl utarbetad. Längs norra delen av Spanien, med mål i galiciska Santiago de Compostela, löper den så kallade pilgrimsvägen. Torres menar att tyska munkar som gjort denna vandring har haft med sig rieslingstockar som pilgrimsgåva…

Vintyper i Rias Baixas:

Val do Salnés: Minst 70 procent Albariño, resten från de andra godkända sorterna.

Condado de Tea: Albariño och Treixadura till minst 70 procent, resten från de andra godkända sorterna.

O Rosal: Albariño and Loureira till 70 procent, resten från de andra godkända sorterna.

Italien med omnejd

2008-11-01T12:15:00.004+01:00

Har glömt reproducera listan från en egen provning tidigare i höst, kallad Italien med omnejd...

Aperitif

Fiano di Avellino 2006, Mastroberardino 13 %, 155 kr

_______
Röda viner

1. Saint-Joséph 2006, Domaine Faury, 13 %, 175 kr

2. Taurasi dei Feudi di San Gregorio 2002, 13,5 %, 250 kr

3. Briareo IGT 2002, Cantina Redi,(inköpt på plats i Montepulciano), 13 %, 190 kr

4. Les Terrasses 2005, Alvaro Palacios, Priorat, 14 %, 220 kr

5. EC Barbera d’Alba Superiore 2002, Eugenio Bocchino, 14 %, ca 200 kr

6. Barolo La Serra 2003, Gianni Voerzio, 14,5 %, 249 kr

7. Gattinara 2000, Travaglini, 13,5%, 300 kr

8. Brunello di Montalcino 1999, Col d’Orcia, 13,5%, 259 kr

Nya Zeelandfakta

2008-11-01T11:38:00.010+01:00

Alla har väl druckit Sauvignon Blanc från Nya Zeeland, sannolikt från Marlborough, eftersom det såhär långt är den stora attraktionen vinmässigt från denna del av världen. Stoneleigh som stadigt finns på Systemet används regelmässigt vid utbildningar här i Sverige som en druvtypisk representant med tydliga friska krusbärstoner och fläder i doften, härlig syra osv. Men det pågår så oerhört mycket mer i NZ som är värt att uppmärksamma.

Själv har jag till exempel druckit en av mina bästa rieslingar någonsin från Stratford Wineries i Marlborough - frisk, petroleumfylld, allt man kan önska sig. Och på sistone har ju pinot noir från Central Otago börjat hävda sig på nästan allra högsta nivån (har provat Carrick Unraveled etc. och Felton Road är väl redan en klassiker). Nu har även ett Bordeauxliknande område på Nordön börjat hävda sig: Gimblett Gravels ligger i Hawke's Baytrakten, och jordmånen där är grusig som namnet antyder och därmed ganska Médoclik...

Craggy Range är en producent vi ser mer och mer av och som gör både bordeauxblandning och ren merlot i detta område. Till och med syrah ska vara riktigt bra...

För övrigt:
- Gårdagskvällens Finca Sandoval 2006 är ett mästerverk, kommer i novembersläppet på måndag. Victor de la Serna som utvecklat den är en parallell till Pet Shop Boys inom musiken, dvs. journalisten som byter sida och istället för att recensera ägnar sig åt att producera.
- Det ska bli kul att äta ett av 9000 tupplår som serveras vid torsdagens invigning av Malmö Arena.
- Franken är superunderskattat. Att Scheurebe kan göras som en nedtonad Gewürztraminer med aromer och syra på plats lärde jag mig i onsdags. Den fina producenten heter Wirsching i Iphofen (bilden ovan av Bocksbeutelflarran, finns på restaurang Årstiderna i Malmö). Givetvis testade vi även kanonfin Silvaner, Riesling osv., men Spätburgunder=pinot noir kändes det som det var för kallt att åstadkomma på dessa breddgrader.
- Mitt vita budgetcôtes-du-rhônefynd från Danmark (Côtes-du-Rhône Viognier Blanc 2007 från Domaine Sainte-Anne) som vi öppnade nyligen kändes allt eldigare allt eftersom temperaturen i glaset höjdes. Hmm, är detta en Viogniereffekt, funderade jag, och tittade sedan på alkoholhalten: 16 procent...

Sentida favoriter

2008-10-12T11:20:00.009+02:00

Just nu är jag inne i en Chardonnayperiod igen, det kommer med jämna mellanrum. Kanske en reaktion på väldigt mycket Rhônevin ett slag (Rhônefestivalen, ettbetygskursen där jag är lärare i Rhône/Beaujolais, vertikalprovning med tio årgångar Clos des Papes). Investerade i lagomfatade sydafrikanska Simonsig Chardonnay (83:-, har provats, fynd), och så sent som igår två oekade Roy's Hill från CJ Pask på Nya Zeeland (89:-), dessutom från senaste släppet en amerikanare, Grove Street från Sonoma County, ännu oprovad. I samma släpp är Lat 42 Gran Reserva en oerhört prisvärd Rioja, lätt rökig och med allt på plats för 79 kalla.

Det jag är mest nöjd med annars är att jag efter en tur till Götet och en räd på stan numera har ett par Côte Rôtie - den finlemmade skönheten från norra Rhône - producerad av Patrick Jasmin, som enligt Allt om Mat är ett av fyndvinerna på Systemet totalt sett, trots modiga priset 355:-.

Vid ettbetygsprovningen var det också några saker som stod ut: Domaine Santa Duc i Gigondas, som Parker förvisso har med bland världens bästa vingårdar såg jag i går, har gjort en Tradition 2005 som utsågs till provningens bästa vin. I hård tävlan med bl a en kanonfin Crozes Hermitage från Yann Chave, Le Rouvre 2006 (198:-). Och då ska ni veta att i provningen ingick även Château La Nerthe 04, vilket i mitt tycke framstod som en rätt blek årgång, inte prisvärd, och en Condrieu 2005 från Guigal, fin men som vanligt med Viognier från Rhône rätt dyr (295:-).
Intressant var också Château des Jacques 2005, en Moulin-à-Vent, alltså en Beaujolais Cru som drar rätt mycket åt Pinot Noir-hållet, dvs. utan alltför mycket frukt och blomma som i de mer alldagliga B:erna.

Tom Stevensons bok "Vin" är en systematisk och bra sak numera efter senaste uppdateringen. Har även investerat i Jancis Robinsons "The Oxford Companion to Wine", som är en rent alfabetiskt ordnad uppslagsbok vilket väl kan behövas nån gång.

Rhônefestival

2008-09-22T19:23:00.005+02:00

bilden: Alain Paret, ekologisk vinodlare i norra Rhône.

Ja, det var en upplevelse att åka på Rhônevinfestival ända till Avedöre i Danmark.

I själva verket låg det bara strax på andra sidan bron, mindre än en timme från Malmö. Jag uppskattar att det för den oerhört ambitiöse fanns över femhundra viner att prova. Själv nöjde jag mig med omkring 30. Mot slutet tappar man skärpan förstås, men det går ändå att prova ett sådant antal och ha en klar uppfattning om var stjärnorna finns. Och i mitt fall fanns de, knappast oväntat, i Côte-Rôtie och Hermitage.

Femstjärniga viner enligt mitt förmenande var Côte-Rôtie 2006 från Dauvergne & Ranvier (Rungsted Vin), Côte-Rôtie, Les Roziers, 2005 från Domaine P & C Bonnefond(The Wine Company) och Hermitage, Marquise de la Tourette 2005 från bröderna Délas (H.J. Hansen). Gemensamt för dessa var storartad, parfymliknande doft där smaken höll vad doften lovade i form av nyanser, längd och totalintryck. Tätt på följde Hermitage 2005, Dauvergne & Ranvier (Rungsted Vin), och Hermitage 2006 från Yann Chave (The Wine Company).

Bästa vita var en högoddsare; mest prisvärt föreföll mig vara en Côtes-du-Rhône Viognier Blanc 2007 från Domaine Sainte-Anne (Tasty Brands Vinimport,köpte 2 st för 90 danska). Från samma firma köpte jag St. Joseph-vin: Pieds Dendés Syrah 2004 (105 DKK). Producenten var ny för mig: Domaine Alain Paret. Hans ekologiska viner gissar jag att vi får höra mer om...

Mr Loach mm

2008-09-09T06:50:00.005+02:00

Man kan inte annat än beundra Ken Loach som fortsätter göra filmer med relativt okända fast briljanta skådisar om ämnen som ligger oerhört långt ifrån Hollywooddravlet. Såg "It's a free world" i går, och det är en lysande historia i det lilla formatet om hur omständigheterna kan få allas vår moral att förflackas...den handlar om ett par tjejer som sätter upp en egen arbetsförmedling som så småningom tappar begreppet om vad som är lagligt och inte...Kierston Wareing i huvudrollen är fullständigt trovärdig.

Även om jag egentligen inte har druckit så mycket Bordeaux som jag gillar så tror jag att det beror en del på att de flesta jag har fått antingen har varit för unga eller för dålig kvalitet. Så nu lägger jag upp ett lager för framtiden. Började med 2004:orna förra året, och ser fram emot ett investera i den godå årgången 2005 i höst. Så länge nöjer jag mig med att dricka goda Rhoneviner och Pinot Noir.

Viktiga vita vänner

2008-08-28T15:46:00.004+02:00

Juni och augustisläppen på Systemet har innehållit några riktigt bra vita i mitt tycke till hyfsade priser, tyvärr tar de slut. Det jag har gillat mest är luxemburgska Wormeldange Wousselt i juni (fin Riesling för 109:-), som i mitt tycke är en bra bit bättre, citrus och mineraler en masse, än Breuers budgetrieslingar såsom Sauvage för cirka samma pris, plus vilket tidigare nämnts, sydafrikanska Teddy Hall Chenin Blanc (63:-), och spanska Etim Blanc (80:-), båda torra sköna omväxlingar till uttjatad Chardonnay och Sauvignon Blanc. Alla tre har nog nått närmare tio flaskor vardera...

Sommarnytt

2008-08-12T21:49:00.002+02:00

Sommarn är ju mer högsäsong på att dricka vin än att skaffa vin. Årets semester var väl inget undantag från detta. Samtidigt blir det av naturliga skäl mest vitt och rosé, man är liksom inte lagd för tyngre röda förrän höstmörkret börjar lägra sig. Här några minnesvärda nedslag sommarn 2008:

Sommarns budgetrosé: Puychéric, håller stilen år efter år
Sommarns budgetvita: Absolut utan tvekan Teddy Halls torra och personliga Chenin Blanc, i hård konkurrens med Étim Blanc, spanskt skönt mineraliskt från augustisläppet
Roligaste överraskning: Napa Zinfandel från 1993 fortfarande i fin form, lite torkad i frukten men frisk ändå
Sommarns bästa vita: Chablis Fourchaume Premier Cru 2003, sparad ett par år, ljuvligt krispig och mineralisk
Sommarns kanske bästa röda: Barolo Serralunga (Fontanafredda) 2001, kanonbalans
Sommarns personlighet: Les Vieux Clos (Nicolas Joly) 2004, mörkt gul, en torr dam till spättan

Indien mm

2008-06-17T18:34:00.007+02:00

Var i Düsseldorf ett par dagar på den gigantiska tryck- och pappersmässan drupa som bara äger rum varje olympiad, eftersom jättar inom tryck såsom Heidelberg behöver bygga upp en hel hall med pressar för ändamålet...bara en sån sak talar naturligtvis för digitaltryck som ju är lite smidigare. Bodde nere vid Rhen vilket var suveränt när man kom tillbaka från mässhelvetet och kunde koppla av med ett glas sval Riesling. Lyckades tyvärr inte ta mig till någon vinaffär, så det blev bara flygplatsfynd denna gång, mest Bordeaux.

Lite senare var det dags för en tripp till Delhi. Indien är ju inget vinland par excellence, men jag drack ändå en högst passabel vit historia som fanns på hotellet, Taj Ambassador. Fick aldrig kläm på druvan men gissar Chardonnay. Tyvärr åt Lufthansa upp min lediga dag i Delhi genom att vara sena från München. Detta ledde till ombokning och att jag fick se Bangkok Airport för vad det kan vara värt. Massa taxfree var det där i alla fall. I Delhi var jag efter ca 30 timmars resa. Enda räddningen i sammanhanget var kanske att jag kunde se en och en halv EM-match på Kastrup, intaget tillsammans med en försvarlig mängd vitt i loungen. Naturligtvis försvann min väska på kuppen.

Hotellet Taj Ambassador låg alldeles intill Khan Market som är en av de mer bekanta affärssamlingarna i Delhi, inte en mall utan just en samling affärer av upmarketslaget. Där fick jag således försöka bygga en ny garderob i herrbutikerna efter Lufthansas malör. Två par linnebyxor, några schyssta skjortor, kalsonger, strumpor och toalettartiklar blev resultatet innan väskan väl dök upp.

Vad ska man säga om det jag såg av Indien? Som vanligt är det ju mest industriområden man faktiskt ser på affärsresor, men trots allt, mina erfarenheter från Indonesien bildar ändå ett asienmönster: värmen, värmen, människor överallt, en kaotisk trafiksituation där tutan är den centrala bildelen som inte får paja, bra människor som har en mindre produktivitetsfixerad livsstil än man själv. Samtidigt en skön rytm just beroende på detta, vådliga standardskillnader i en och samma vy, fullt av tiggare och barn som säljer hemgjorda tidningar i plast i bilköer, men mest av allt bara vänliga människor som jag personligen tycker det är extremt mycket lättare att prata med än exempelvis kineser, men det är väl det brittiska kulturarvet som ger en länk till oss. Är man by the way tedrickare som jag så känner man sig väl omhändertagen i Indien och får alltid mjölk i;) Och Kingfisher är en utmärkt lageröl med lagom bubbel för min känsliga kista.

Hann se India Gate (krimskrams kring monument), cricketspelande ungdomar kring metrobygget som försiggick överallt, parlamentsbyggnaden, Hunayuns Grav - ett Taj Mahalliknande bygge med diverse liknande saker omkring sig, Bah'ais tulpantempel (se bilden) mm. Hann också med den obligatoriska slängen av Delhi Belly, som på beställning...

Var även i parker, såg India International Centre från utsidan, åkte rickshaw för sex rupier men missade Connaught Circle denna gång. Nåt ska man väl ha kvar...

Till detta bloggande dricker jag Guigals vita Côtes-du-Rhône som enligt Parker är det vin som har utvecklats snabbast hos denne gigant under senare år, främst pga ökande inslag av Viognier. Det är inte vad jag skulle kalla ett charmigt vin, men det har body och massor av spännande substans, och blir ännu intressantare när det inte är riktigt kallt längre.

Goa grejer

2008-05-27T21:18:00.004+02:00

I dag hämtade jag en laddning Rhôneviner på Systemet i Trelleborg. det är en låda från Cave de Tain som innehåller ett par St Joseph, ett par Crozes-Hermitage och en Cornas och en Hermitage. Sugen på Syrah? Jajamensan, så bara för att stilla detta sug gav jag mig på en Mas Neuf ur den sändning av 12 flarror som jag fick från Vinatis i Frankrike för en tid sedan. Sydfransk Syrah-Grenache-Mourvèdre som Parker gillade och som jag fick för cirka en hundring per flaska.

Var på Munskänkarna i torsdags och drack champagne, mest Bruno Paillard, men även en Veuve Cliquot (som var bäst!), tillsammans med en mycket trevlig delikatesstallrik. Det var M:s 50-årsjubileum som firades högst anständigt. Inte blev det sämre av att jag dagen därpå fick bekräftat att jag nu är tvåbetygare. Tack för det!

Avdelningen upplevelser: hade sparat en flaska Silex (Vouvray) från nåt släpp x antal månader sedan. Alltså, doften av en ädel Chenin Blanc är ganska svårslagen, det var både jag och A. överens om sedan vi efter champagnen provade denna läckerbit. Vått ylle, honung, det var fint ska ni tro! Denna flaska hade jag också släpat ända upp till Göteborg och tillbaka med tåget som bar mig till Varvet (löpning, halvmaraton) den 17 maj. Ganska nöjd var jag med den dagen. Nådde nästan det personliga målet två timmar. 2:00:39 blev det.

Superlag på denna blogg

2008-05-11T13:01:00.006+02:00

Så mycket vin, så lite tid...har varit i Wiesbaden, Barcelona (igen!) och i Köpenhamn och provianterat nya goda flaskor. Från Tyskland kom det givetvis mest Riesling (Robert Weil, husguden Breuer och lite annat), från Barca nya sköna modeviner (Aalto, Finca Sandoval, ett par albarino, Guitians Godello förstås, några Mencia) och från Köpenhamn mest pinot noir denna gång. Har nu hittat till HJ Hansen, Lögismose inte långt därifrån, och entusiasten Österreich som bara har vin från detta land. Har nu en försvarlig mängd Bourgogne från 2005 som ska bli kul att hugga in på vad tiden lider.

Igår hittade jag Tomtebarolon från Josetta Saffirio på Systemet här i stan. Provade också att köpa en australisk Riesling, eftersom jag häromdagen smakade en helt fascinerande Tasmansk dito på vinbaren Terreno i Sthlm. Blommor och mineraler samtidigt, inbjudande och flerstämmigt och helt i min smak även om jag i många andra druvsorter föredrar gamla världen.